Kategori: Skyltar

Kategorier
Skyltar

VARNING

20110810278

Det här är ju egentligen rätt ordentligt gjort, ansvarsfullt. Det som ser ut att vara en varning för en fara av något slag, är i själva verket bara ett sätt att hålla borta eventuella skadeståndsanspråk: Varningen handlar inget om möjligheten att riva sönder kläderna, fastna med benet, ramla ner och bryta nacken. Det är upp till var och en att kliva på här, bara så länge man är medveten om att jakttornsförvaltaren kommer försöka minimera sina egna kostnader för alla skador som kan tänkas uppstå. Det spelar heller ingen roll vem det är som är undertecknare – jag gissar innehavare av jakträtten växlar över tiden och skylten följer med. Det kunde därför lika gärna stå: Ingen har ansvar för olyckor som sker i det här tornet. I verkligheten slipper ju jakträttsinnehavaren inte alls undan ansvar bara för att det sitter en skylt på tornet. Det mesta gör man ju hursomhelst ändå på egen risk, och sedan försöker man försäkra sig mot en del händelser som kan uppträda inom dessa vardagslivets riskområden. På-egen-risk-varningarna uppträder väl därför bara i de sammanhang, där det går att anta att vi har förväntningar på att någon annan står för försäkringspremierna. Markägare med lockande men farliga naturattraktioner försöker ibland skjuta tillbaka risken på den enskilde, genom att sätta upp skyltar om vilka aktiviteter som sker på eget bevåg. Alternativet är annars att förbjuda ”beträdelse”. Skjutfältet självt vacklar mellan dessa lägen: Ibland är det förbjudet att vara på fältet (när de skjuter nämligen), ibland får man vara där men då tillsammans med en rad varningar (Rör ingenting! Stå stilla!), som är till för att få besökare att självmant och duktigt välja avstå från att skjuta över risk till försvarsmakten (som råkar vara jakträttsinnehavaren för fältet, den som får pröjsa om någon skadar sig på skott eller projektiler). Till skillnad från jakttornsförvaltaren som försöker lansera en klar och tydlig ansvarsmodell (det finns ett avgränsat objekt, tornet, det finns en som uttalat inte har ansvar, och en som uttalat har ansvar), befinner sig försvarsmakten i ett ansvarsträsk. Att fältet är avlyst betyder inte att alla vet om det, och människor kan därför komma att vandra in över gränsen trots att det är förbjudet (vissa gör det rentav just för att det är förbjudet). Gränsen i sig själv är inte överallt vidare tydlig. Explosiva föremål är farliga, men vissa människor tycker det är spännande att själva försöka avgöra om en projektil är avfyrad eller en blindgångare. Ansvariga för skjutövningar ska se till att inga oexploderade föremål blir kvar i terrängen, men eftersom det är mycket folk där samtidigt, och eftersom respekten för ansvarsplikter i vissa organisationstyper tenderar att sjunka en bit i varje organisationsled, lämnar övningarna efter sig både det ena och andra som kan locka upphittaren till experiment. (Jag har tappat mitt magasin. Var då? Vet inte, där borta nånstans.) Borde då inte de ansvariga radikalt skärpa upp säkerheten, i alla ändar? Svaret är väl enklare än man gissar: Staten behöver inte bry sig. Det är bara till sig själv staten ger rättigheterna att driva den här sortens verksamhet. Att sedan låta folk vistas på fältet i skjutuppehållen är en eftergift åt krav från olika andra samhällsintressen. Skulle någon skadas eller förolyckas är det inga bekymmer. Blir det en fråga om skadestånd har staten de resurser som krävs, och innan det uppstår en situation av skulderkännande har staten hur stora juridiska resurser som helst för att skjuta över risken till den enskilde, eller för att förhala processer i all oändlighet – en match där den klagande på alla sätt befinner sig i omätbart underläge. Jag är inte det minsta bitter eller upprörd över detta förhållande (jag går på fältet på alla sätt lugn inför sakernas tillstånd). Det har ju inte heller inträffat särskilt många olyckor här, vare sig bland militärer eller civila. Jag tycker bara det är givande att minnas statens privilegium: Den uppträder så demokratiskt och civiliserat som det för ögonblicket passar den, men i ett läge då dess egna abstrakta rationaliteter blir trängda, kommer den alltid sätta sina principer framför den enskilda lidande människan. Staten värnar om folkets väl och ve, men inför den individuella människan är den iskall.

—

Visst har skylten ett nummer också, handskrivet, i övre, vänstra hörnet, inom en ring? Kanske nummer 11? Texten har bleknat med tiden. Jag undrar om det gör någon skillnad, alltså om numret någonsin hade en uppgift. Det finns ju bara ett torn inom det här området: Hittar man alls till tornet så har man hittat tornet, det går så att säga inte att förväxla med ett annat. Kanske numreringen fyller en annan funktion? Den kan ha med underhållet att göra, för att göra det möjligt att snabbt bocka av utförda insatser på en lista (Vi har gjort färdigt till och med elvan nu!); eller andra förtecknande ändamål, ägarförhållanden, vad vet jag. Det är lika sorgligt förvirrande som fältets övriga numreringsambitioner: De urblekta, knappt synliga tecknen påminner mig bara om att tiden går, att de ögonblick då jag stolt och i självsäker förvissning utför det jag tror är riktigt bra, och tror kommer förbli riktigt bra, blott är meningslösa bloss som strax falnar och dör ut.

—

Det är roligt att se den här jägarmyndigheten plötsligt insatt i sammanhanget för den största, högsta, tyngsta skjutmyndighet som finns i fredstid. Varning va, i en omgivning som verkligen har något att varna för, raketer och granater, maskingevär och kulsprutor.

Kategorier
Skyltar

56

20110813281

Ett tjusigt exemplar i den tjusigaste nummerskyltserien. Jag kallade den serien klassisk, och inser nu att det förstås bara är en bekännelse till den medelklassposition som avgudar moderna antikviteter: Vi som har förstånd att uppskatta en riktig kvalitetsskylt, med proveniens. Men under den ironin verkar estetiska principer som inte för ett ögonblick skäms för sitt ”citerande” förhållningssätt, den skyddsväst mot allt äkta engagemang som gör det möjligt att när som helst kunna backa till Jag tycker den är intressant, istället för att tvingas försvara det förbehållslösa Jag bara älskar den. Det är ett kvalitetsbegrepp som blir dubbelt fegt: Dels vågar jag inte stå för mina val rakt av (Jag köper alla mina möbler på Jysk för där har de bara snygga grejer), dels blickar jag endast bakåt, mot de epoker som passerat, och skyndar mig ivrigt att försöka vara först att upptäcka ett nytt outforskat område (begagnade industrimöbler). Hur högljutt jag än skulle försöka förklara hur patinan hos dessa redan brukade föremål åstadkommer en aura av skönhet, något nytillverkade prylars glatta yta aldrig kan utstråla, kommer jag inte kunna överrösta den samtidiga röst som berättar att mitt liv är över – jag har aldrig haft någon framtid, framför mig har alltid bara funnits detta ständiga vända mig tillbaka till det som varit.

Kategorier
Skyltar

Utan beteckning (3)

20130331033

Det här är i närheten av Dammåkra, förr en gårdssamling, nu militärens högkvarter på skjutfältet. Skylten är av samma typ som den i posten Utan beteckning. Fast båda är rostiga såg jag den fulla likheten först när jag insåg att jag fotat den förra skylten från andra hållet. Det är en stadig konstruktion, som överlevt vad vet jag kanske så mycket som fyrtio år av vintrar, stormar och väta utan att påverkas särskilt mycket. Konstruktionen är framsynt: Skyltdelen är tänkt att kunna skruvas av från stolpen, antagligen för att den som gjort skylten, eller beställt den, tänkte sig att budskapet skulle kunna komma att förändras över tiden, skylten underhållas, och så vidare. Nu är allt fastrostat, och budskapet verkar mindre aktuellt. Det är något om en kabel, men jag gissar att den informationen inte längre har betydelse.

Utan beteckning… Det är förstås en fånig rubrik på en post, till synes lika effektsökande som när en målare ger sin tavla titeln ”Utan titel”. Jag har inte valt rubriken för att försöka vara fiffig: Praktiken att tilldela något det självmotsägande namnet Jag har inget namn uttrycker i verkligheten inte ett hån mot namngivningen, utan respekt för den, kanske därmed också rentav ett slags skräck; bekännelsen av ett nederlag. Varje titel avsedd att peka ut identitet för ett enskilt föremål, instiftar alltid också redan namnet för en genre, vars medlemmar därefter skiljs åt endast genom ordningstalet. Den konstnär som en gång målat tavlan Solnedgång, kommer nästa kväll döpa samma motiv till Solnedgång II. Det vittnar inte om fantasilöshet, utan allvar inför den uppfordran som genren reser: Genren pekar mot den verkliga verklighet varje enskild målning sedan, om igen, försöker antyda (inte solnedgången, utan tavlan). I den här långt banalare naturspaningen är skyltarnas familjer och skylttalens ordningar korsande genrer som uppvisar en gåta: Hur människors på avstånd alltigenom obegripliga aktiviteter avsätter kvardröjande rester i landskapet, som dofter, ljud, värme som mycket långsamt driver mot upplösning utan omedelbar infästning i den levande människa som en gång lämnade kvar dessa spår. Skyltens anvisning blir därför mångdubblad. Den pekar också alltid tillbaka mot det verkliga ögonblick då den sattes upp där, på sin plats, och mot hela det komplexa sammanhang som motiverade detta ögonblick. På samma gång pekar den ut landskapet självt: Trivialt för att den står här och tecknar fältets historia, men mer fördjupat också för att den tecknar landskapet, den blir ikonisk för landskapet som detta fält. Titeln Utan beteckning berättar därför en omtagen sorg: Skylten i den genren vill inte säga sin beteckning, alltså inte avslöja sin anvisande funktion, endast stumt avvisa sin egen plats, tillhörigheten till varje genre och därigenom också sig själv – dess på en gång oanfrätta och sönderfrätta gestalt tecknar Jag är en människa men jag är utan ansikte.

Kategorier
Skyltar

52

20130331034

Nummer 52 i en numera välkänd, liksom ”klassisk” serie: Hur jag har fäst mig vid den här stabila, hållbara skylten, kommer ihåg alla möten med var och en skylt, till och med vädret den dagen. Det som är duktigt gjort och omsorgsfullt infästat i marken blir kvar. Det här exemplaret är dessutom särskilt oskadat på alla sätt, har inte ens några skotthål, det betyder: Kulor har aldrig vinit åt det här hållet. Bakom skylten är det inte tillåtet skottfält. Ur sakernas tillstånd kan man utläsa de konstigaste saker.

Kategorier
Skyltar

Skyddad enligt lag

20120706339

Det är en liten röd skylt fastnitad på ett rör som är nedslaget i marken framför de här resterna av ett träd.

20120706337

Jag undrar vad det är som är skyddat. Genuset kunde peka mot att det är något annat än trädet, men jag gissar att alla skyltar av det här slaget har samma lydelse.

20120706338

6,14 M – ska det vara meter kanske? Är det trädstubben själv som avses. I så fall ett mycket märkligt objekt att skydda. Den kommer snart att vara borta. Bara en mycket infekterad strid i det förflutna skulle kunna motivera den här skyddsåtgärden för en stubbe. Då ser vi i verkligheten ett slags subversiv akt här: Myndigheter som står mot varandra, lagrum som prövas mot lagrum; eller självständiga tjänstemän som satt sig i sinnet att stå upp mot andra tjänstemän.

Själva lagbegreppet får underlig gestaltning. Eftersom jag inte vet vad som skyddas får jag heller ingen vägledning vilken lag det kan vara fråga om. Jag blir vilse. Även när vi bryter mot lagar vet vi oftast att vi gör just det. Vi har så att säga lagen med oss när vi kör på vägar där vi inte får, tjuvskjuter djur, fiskar i vatten med fiske förbjudet. Men hur ska jag veta om jag bryter mot den här lagen? Den blir snarare av typen ”Allt här är förbjudet!”. Jag blir stel och ängslig: Kan jag stå här? Kan jag gå här, sitta ner, spotta, pissa? Därmed går detta ”Enligt lag” mot parodisk myndighet, detsamma jag när jag var ung kände inför förbudsskyltar som kompletterats med ett ”Överträdelse beivras”. Den sortens upplysningar, som självsäkert tycker sig kunna avstå från att ange det konkreta sammanhanget, tecknar numera oavsiktligt bilden av en sedan länge helt försvunnen tro på överhetens allseende makt.

Det är också storartat med nummersättningen: Det här är objekt nummer 723692 som skyddats enligt denna lag. Var är de andra 700 000 grejorna? Var är registret?

Kategorier
Skyltar

97

20120815344

Den här är av samma sort som 72 och 79, och serien blir ju nu imponerande hög. Jag har bara hittat 3 stycken. Kanske är det för de försvunnit (den här håller ju på att falla), kanske håller de sig undan.

Kategorier
Skyltar

61 (2)

20110618116

Här presenterar jag nu skylt nr 61, i samma serie som skylten 61, och i verkligheten den post som borde ha fått nummer 61, eftersom den som fått det numret egentligen ju är nummer 64… Jag har själv krånglat till det och lyckats skapa dubbelt falska dubletter. Med tvåan inom parentes ger jag sken av att vi här står inför två skilda skyltsystem där samma nummer dyker upp två gånger, men det är ju samma skyltsystem. Genom att låtsas att båda skyltarna inom samma skyltsystem har samma nummer, framställer jag de ansvariga som idioter: De skulle ha satt upp samma skylt på två ställen.

Då kunde jag bara ändra på posternas namn, så skulle jag kvickt kunna rätta till det misstag jag själv begått. Men det är inte bara för principernas skull jag värjer mig mot det (posterna heter vad de heter, de har den identitet de har fått; jag tänker inte försöka revidera historien här, här på den plats som utmärks just av systematiska försök att utplåna historien, på samma sätt som i verkligheten alla krigszoner uppstår ur obeveklig vilja att försöka ändra historien). Jag har i själva verket blivit osäker över vad som är vad, vilken skylt som är vilken och var den står i landskapet. Det låter larvigt förstås, det problemet borde lätt ha kunnat avhjälpas genom ett striktare system för att koppla samman foton med koordinater och tidpunkter – koppla varje dokumenterat fynd till kartan. Men jag hade inget sådant system. Fotona ligger lagrade på olika ställen och i olika apparater. Jag har irrat runt på fältet oräkneligt antal dagar, korsat mina spår och rutter tusen gånger; under en enda promenad kan jag ha gått hela fältet från söder till norr, från öster till väster. Är det här samma skylt som den i post nummer 61:

20120405333

Mycket har i så fall förändrats, tiden har gått, livet självt är ett annat. Det sammanhang som i den första posten 61 hade närmast sublima kvalitéer (stäppmarken, trädsamlingen på höjden, motljuset; färgernas märkliga förmåga att vända landskapet på något sätt ut och in) framstår nu tömt på all mening: Det är inte fråga om att det är på vårvintern nu, då allt ser annorlunda ut, utan att allt verkar så stumt, platt, meningslöst, så… verkligt. Den upphetsande förtrollningen bruten. Det går att skymta mig själv i bildens nederkant, som skugga med telefonen framför det tjocka huvudet, liksom i hela min gestalt misstrogen (: Hur har jag hamnat i detta? Måste jag alltså vittna nu? ). Är det på samma plats som förut? Har de flyttat skylten? Är det bara tidens gång som brutit ner allting (fler skotthål, större rostangrepp, snö och regnstormar)? Har jag blivit snurrig i huvudet? Har landskapet lurat mig? Är jag samma människa, tog jag verkligen det förra fotot… Är det inte just den här heraklitiska gåtan jag fastnat i här: Hur kunde jag tro att jag skulle kunna dra fram och tillbaka alldeles planlöst här över fältet utrustad med mina kråkinstinkter och en gammal mobilkamera, i föresatsen att dokumentera ett långt historiskt skeende och framställa det i formen av ett platt skikt som helt och hållet utspelar sig i samtidighet, utan att tiden skulle komma in i själva dokumenterandet: åren gå, landskapet förändras, jag själv bli en annan: Min skugga inte längre påminna om mig själv utan om en annan, främmande. Främmande för den jag var då; omvänt främmande för den jag är nu. Min skugga tycks vilja antyda att jag verkligen var där, jag knäppte den där bilden – men jag vill inte kännas vid det (jag minns inget, jag känner inte igen det, känner inte igen någonting egentligen: jag har glömt, har gjort annat under tiden, i mellantiden). Men det första fotot var ju taget från andra hållet! Så enkelt kunde vi kanske lösa frågan… Men i det riktiga livet är aldrig hållet ett enkelt begrepp, aldrig en punkt och en riktning i ett neutralt koordinatsystem; den pilen pekar lika mycket bakåt i ett liv som den i hurtig optimism försöker peka ”framåt”: Jag har en annan kamera nu eftersom den förra dränkte sig i regnet här på fältet, min syn har försämrats märkbart på den här tiden, framför mig nu ligger på ett tydligare sätt än förut döden. Och jag menar det är likadant för de andra, de som i varje ögonblick tror de kontrollerar det här fältet, den här historien; de som inbillar sig att de med hjälp av sina enorma resurser, sin erfarenhet, organisation, kompetens, vet bäst inte bara hur man håller ordning här, märker ut, märker upp, river ner, krattar, täcker över, utan hur man döljer alla spår, förintar det som varit. Också de är tvungna att erfara att spåren kommer tillbaka, sticker upp ur marken igen, landskapet vrider sig några grader för att plötsligt blotta det som nyss var övertäckt. Att minnena kan vara försvunna under lång tid utan att visa sig, för att sedan dyka upp igen på en helt överraskande plats; visa sig vara annat än vad någon trodde, visa sig plötsligt och oväntat kunna hålla fram ett radikalt annorlunda landskap, nu sett från andra hållet.

—

Skylten 61, alltså den riktiga 61:an, den som faktiskt visar nummer 61, står i ett vägskäl mellan två mycket gamla vägar. Den ena följer utmed höjdens sydsida, runt till odlingsmarkerna och de gamla byarna och gårdarna i fältets sydöstra del. Det var farvägen för resande norrut, mot Vittskövle och Kristianstad. Vägen uppstår söder om den lilla byn Brostorp i fältets norra kant, där den delas till den gamla Ystadvägen, som löper genom Brösarp och sedan vidare söderut, och denna väg som efter att ha löpt rakt igenom skogen ner till Flodahus vrider mer söderut igen och fram till detta kors. Den väg som efter delningen i det här korset fortsätter rakt söderut är den gamla Simrishamnsvägen. Den kallas numera Linnés väg, efter att Carl von Linné for här i vagn natten till den 29:e maj, på väg till Ravlunda. Alla som skulle till Simrishamn från Kristianstad åkte här.

Skyltarna står som i ett litet utomhusmuseum. Vad den första huvudlösa stolpen haft för budskap vet jag inte. Den är av samma slag som i posten Samtalet (8), men den har ju inte heller skylten kvar. 61 viftar sedan så glatt framför den myndiga Motortrafik förbjuden.

Kategorier
Skyltar

Utan beteckning (2)

20120722343

Ruiner och fasta lämningar inger en känsla av vördnad inför människornas obestämda aktiviteter: De var här, de höll på, allt storartat var i verkligheten vardag; all vardag ter sig för oss storartad… Med en lämning av det här slaget får jag i förstone en omvänd känsla: Jag övermannas av det sorgliga med det här. Någon, vid något exakt tillfälle, har velat signalera någonting, meddela sig, anvisa något. Det var viktigt, det var riktat till några, det skulle vid en viss tidsrymd överräcka ett viktigt budskap: Stå här! Ligg! Sitt! Hugg! Inte här! Här! Skjut (något)! Vad vet jag. Jag känner plötsligt större ömhet vid detta att jag står inför en brusten kommunikativ gest, än inför de oavsiktliga resterna av levande människors försvunna mödor, de jag annars alltid i verkligheten med ett slags blygsel generat smygtittar på, parasiterande, asätande… Här: Mer en lätt panikartad upphetsning över att någon tappat något i farten: Hallå! Stanna! Det ramlade av, den välte, tiden gick, det regnade, texten löstes upp…

(Det finns något slags stelnad rörelse här också (jag menar i verkligheten), som kunde rekonstrueras, följas i spåren, nystas upp bakåt steg för steg, som en komplicerad fälla som låtsat oskyldig slagit igen över en intet ont anande (lägg märke till hur skylthuvudet brutalt och oförklarligt slitits i delar i bildens vänstra nederkant), och så listigt och osannolikt att den inte gör sig några bekymmer att dölja sina spår: den centrala stöten som fallit från höger in mot centrum, blocket som delat sig för att erbjuda ett svalg att skyndsamt sluka skylten i, löven som rusat till för att täcka spåren, mossan som växer till, pinnen som fallit…)

Ju mer jag tittar på fotot desto mer börjar dessa skilda perspektiv sammanfalla, falla samman i varandra: Stenarna, som resterna av en byggnation, lavarna, som likt ett slags ringorm breder ut sig över stenarna, mossan som sakta kryper upp över skyltens stav, nedfallna löv och kvistar… Tillsammans erbjuder dessa gester en övergång mellan det placerat historiska, och det tillfälliga, sammanhangslösa, förlorade nuet: De vävs samman, generöst, försonande, till en rörelse som på en gång förmår ta det rastlösa, medvetslösa, upphetsat självfixerade nuets angelägenheter och föra det samman med det tystlåtna bruset från människovarandet, till: något som blir helt begripligt.

Kategorier
Skyltar

Riksantikvarieämbetets nederlag

Bilden är kanske i förstone lite otydlig, men den dokumenterar en raserad inhägnad som var rest av Riksantikvarieämbetet – se de små skyltarna med runmärkningen (det är väl Länsstyrelsen som sköter det praktiska å ämbetets vägnar). Inhägnaden har vält (mest av tiden gissar jag, det är inte jag som haft omkull den), sedan har någon släpat ihop virket i en hög (i väntan på vad?). Ville jag vara lustig skulle jag kalla det en lämning efter Riksantikvarieämbetet, och i min tur märka upp den på något sätt (mer beständigt kanske). I verkligheten lider ämbetet dubbelt nederlag här: Inte bara har deras markering av en fornlämning rasat ihop i en hög, själva lämningen är också (avsiktligt) förstörd.

Det de ville skydda och markera här är ett stenblock med hällristningar (i formen av skålgropar, så kallade älvkvarnar), ett block som redan vid tillfället för inhägnandet var sprängt i bitar.

Ämbetet är upprört. I sin fyndrapport skriver de:

1) Älvkvarnsförekomst, rest av, 2×1.5 m (NV-SÖ), i block, restav, ca 4.5×3.5 m st (ÖNÖ-VSV) och nu ca 1.3 m h, bestående av ca40 älvkvarnar och 2 ovala fördjupningar. Älvkvarnarna är 3-6 cmdiam och 0.5-2 cm dj, flertalet är vittrade. De ovalafördjupningarna är 10×6 cm st och 2 cm dj, vittrade. Förekomstenär belägen i blockets NÖ-sluttande sida, begränsad åt SV av ensprängkant. Större delen av blockets SV del har sprängts(skjutits?) bort relativt nyligen (mycket tragiskt!). En senjordvall ansluter till blocket i N.10 m V om nr 1 är:2) Älvkvarnsförekomst, 1×0.7 m (ÖNÖ-VSV), i block, ca 1.5×1 m st(ÖNÖ-VSV) och ca 0.2 m h, bestående av 5 älvkvarnar. Dessa ärbelägna i blockets flata, svagt S-SV-sluttande översida.Begränsad av torvkant åt S.

Det är uppenbart att de inte kan avhålla sig en dom över avsiktligheten i detta (”skjutits?”), och reaktionen är så stark som den här typen av rapporter kan tillåta sig; det sipprar ut ur texten. Ändå är jag osäker över hur autentisk kraften i detta är. Ämbetet har låtit läsa in de handskrivna texterna till digitalt format med hjälp av en särskild mjukvara för den sortens översättningar mellan medium. Texten är sedan inte manuellt kontrolläst. Mjukvaran är imponerande. Ändå kan den ju göra misstag, till exempel missa på skiljetecken, förkortningar eller ordmellanrum.

Det är två lämningar här, och de är tecknade på olika sidor eller uppslag i den anteckningsbok där dokumentationen har förts in. Jag tycker det verkar ha blivit ett fel i faksimiltrycket av det aktuella uppslaget: Antingen har man råkat fotografera samma sida två gånger (i tron att man fotat båda), eller så har man helt missat den ena sidan (det är svårt att känna sig helt säker här, eftersom det är hopplöst att veta om ämbetet presenterar två skilda lämningar här eller bara en enda – söktjänsten för kartan levererar olika resultat varje gång, och resultatet är dessutom dynamiskt och godtyckligt numrerat utifrån principer som bara har med kartpresentationen att göra, och ingenting med lämningarnas identitet). Därför kan man inte se hela den digitaliserade texten i faksimil. I den del man ändå ser, finns inte kraftförstärkningen med (utropstecknet alltså, trots att det verkar vara rätt text i övrigt):

Parentestecknen är inte heller med. Om än punkten och det lilla kluddet ovanför den skulle ha kunnat ge upphov till ett utropstecken, så kan parentestecknen, av uppenbara skäl, inte uppstå ur kludd. Trots att texten inte i övrigt är korrigerad, känns det som att det är gjort tillägg här, som ökar emfasen i ämbetets reaktion.

Riksantikvarieämbetet är i underläge i förhållande till Försvarsmakten. Det är inte den enda interna statliga strid om territoriet som utkämpas här. Även Naturvårdsverket och Försvarsmakten har av och till olika uppfattningar om den reella möjligheten att efterleva kraven på ett Natura 2000-område, i det fall marken ständigt belastas av stridsövningar. Men det är inget sten-sax-påse som gäller här. Försvarsmakten smäller alltid högst. Vi är ju alla fullt medvetna om att krig alltid åsidosätter alla värden, också kulturarvet och naturen. På ett sätt som är svårt att tänka innebär detta att krigets egna inre värden alltid är abstrakta, bortanför de levande människorna själva och allt som har med de levande människorna att göra.

Kategorier
Skyltar

(Skjutfältsbloggen presenterar) 58

Jag blev full i skratt när jag överraskande (den här skyltserien överraskar mig omigen) stötte ihop med den här (det var en sån dag också: emot allting var jag ändå plötsligt här, inne i det mystiska, innesluten i det mystiska, i en morgon som efter oerhörda regnmängder under natten gick över i lätt vind och sol mellan de övergivna, kringdrivande molnen), en bit inne i snårskogen uppe på Mårtensbjer, bakom det staket som här är till för att stänga ute istället för inne boskapen (fåren, hästarna, Highland Cattle). Mitt skratt gäller inte kulhålen i sig (jag ser inget roligt med dem, vare sig jag betraktar dem i deras verkliga tillkomstsituation, eller på metanivå som kommentarer över konflikterna mellan olika beskrivningar av fältets verklighet (det tygellösa uppror som ligger i att så snart möjligheten erbjuds skjuta sönder den skylt som anvisar var man ska vara placerad när man skjuter)). Jag blir glad över detta tecken för tid som passerat… Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det blir banalt (det skyms under saker så självklara att de inte kan sägas med mening): Det är ett objekt vars belägenhet är sådan att vi utan vidare (”utan ytterligare sakkunskaper”) förstår att tiden så att säga oavsiktligt passerat.

Nej, det där är nog inte en kategori det är mening att försöka upprätta. Hittar man en rostig burk i marken fattar man genast att det har gått en tid sedan den blev nedgrävd… Rost är alltid en given markör för att man just nu inte längre gör det man tidigare gjorde med grejen. Ruiner, övergivna ställen, det är inte det jag avser här…

Jag är ute efter en annan, mer ”komisk” omständighet (jag menar rörande komisk, gripande komisk, alltså med nåt slags värme i känslan (medkänsla, förståelse, ett erkännande av att också de mest storstilade ambitioner genom tidens gång eller tillfälligheternas natur eller människornas egen motsägelsefullhet, kan möta nederlaget)): En brygga 4 meter ovanför vattnet då vattennivån för länge sedan sjunkit dramatiskt, mängder av sällskap som picnicar på en gräsyta som berättar att den inte får beträdas, en proper skjutfältsskylt grundligt sönderskjuten från ett håll det sedan länge inte längre är möjligt att skjuta från…

Jag vet inte. Kanske får jag helt enkelt äta upp den munterheten (kalla det då hysterisk munterhet, den upphetsning som uppstår inför vittnesbörder över krocken mellan den medvetslösa, myndiga människoaktiviteten, och den rebelliska, den karnevaliska, den spontana). Det finns här inget som helst skottfält mot den här skylten, någonstans ifrån. Allt här är övergivet och igenvuxet, inbäddat i ogenomträngliga buskage av sly och vildrosor. Det gör den helt malplacerad, som om den var flyttat hit för att vara en installation av något slag, eller som just frusen tid som får besökaren att förvånat se sig omkring efter tecknen på att en annan tid varit här.

Ett klipskt CSI Ravlunda skulle säkert kunna datera skylten genom att jämföra genomträngningsförmågan hos de vapen som använts här, med den hos modernare vapen (denna lära kanske kan införlivas med arkeologins metoder). Man ser att kulorna har haft besvär att tränga igenom. Ändå är plåten inte vidare tjock. Ute på fältets mer nyligt använda delar hittar man exakta kulgenomslag, utan några rester eller bucklor, i stålplåt av långt tjockare dimensioner.

Det här är det första exemplaret i den här seriens 50-tal (efter de tidigare funna skyltarna i 60-tals- och 70-talsserierna). De står lite här och var. Jag ser ingen omedelbar ordning på dem, men det skulle kanske framträda en annan bild om jag plottade dem allihop på kartan.

 

Kategorier
Skyltar

Televerket (2)

Här närvarar än en gång Televerket, mitt ute i ingenstans, utan koppling till någon byggnad eller en riven gård. Av resterna gissar jag att det varit en telefonianläggning direkt på stolpen här, för skjutningens interna behov (eller rättare dess behov av att ha koll på händelser i omvärlden (Det har kommit in en gubbe på fältet nu, ni får hålla upp ett slag) under själva skjutövningarna). Platsen är sedan länge övergiven också av skjutfältet (förhållandena ändrade sig). Trådarna är ändå kvar, och eftersom de brukar finnas kvar också i andra änden går det säkert att koppla igång telefonerandet igen om man skulle vilja (”… Hallå?”).

I sin ilska över någonting har någon huggit med ett vasst verktyg just över själva skylten. För mig är tecknet på den sortens våld långt mer ”skrämmande” än faktum att en rasande mängd skott och granater har avlossats här genom åren. Det säger något viktigt om mitt fokus.

Kategorier
Skyltar

567

Skylten gör samma jobb som en del av de röda skyltarna i 400-serien: markerar en målgrop. Den tillhör samma produktionsserier som nr 607 (alltså samma skylttyp, samma uppsättningsteknik), men ligger i ett annat hundratal och anger en helt annan typ av ställe (målgrop istället för parkeringsplats?) på en helt annan del av fältet. Den är antingen resultatet av en underlig, måttlös ambition (Markera alla platser som finns överallt med en sån här skylt, det kan vara bra att ha allting uppmärkt), eller också ett intrikat system för att få en stor övningsstyrka vid ett speciellt tillfälle att hitta rätt (Parkeringar är utmärkta med nummer som börjar på 600, målgropar med nummer som börjar på 500…).

Kategorier
Skyltar

Samtalet (8)

Kategorier
Skyltar

452

En kompis till 469, i sämre skick. Det flyttar genast serien tillbaka i tiden: förfallet kommer sig inte av skadegörelse, utan vanligt sönderfall genom tidens gång (också plast påverkas av snö, vind, is och vatten).

Den här skylten står bara några steg från 469 – ändå är avståndet i nummer räknat rätt anmärkningsvärt: 17 nummer ifrån varandra. Det måste rimligen innebära att man inte kan leta sig fram till rätt nummer (till den grop dit man ska med sina grejor). För att hitta rätt behöver man en karta där groparna är utsatta med sina nummer. När man fått besked om vilken grop på kartan man ska till, kan man sedan verifiera att man kommit rätt genom att jämföra kartans nummer med den märkning som sitter i gropen. Idén med nummerserier blir otydlig för mig: det är svårt för mig att se vad dessa serier egentligen har för syfte (varför de ligger på 3-ställiga tal, varför det finns olika serier). Snarare än att teckna bilden av ordning och reda, av orubbliga administrativa system, av kontroll på en nivå bara en statlig myndighets resurser kan nå upp till, framträder samma virrvarrighet i de interna processerna (samma glipor, samma sprickor, likadana faktiska undantag framtvingade av tidens lopp, av nycker och godtyckligheter, av de personliga resurser som varit vid handen vid olika tillfällen) som utmärker de flesta försök att en gång för alla, slutgiltigt, ordna upp allting.

Kategorier
Skyltar

469

Ett snyggt och ordentligt exemplar i en nyfunnen, röd serie. Ambitiöst gjord, med 4 spikar som fäster skylten i en träplatta som i sin tur är fastsatt på stolpen. Den anvisar platsen för en målgrop, en grund utgrävning där skjutledningen placerar mål av olika slag, vilka sedan dyker upp framför skjutapparaterna på given signal eller helt överraskande. Förr sköttes målens rörelser med linor i komplicerade sträckningar till skyddade platser, men numera är det radiostyrda tryckluftskolvar som skickar upp målen när ledningen tycker det är dags.

Målgropar intresserar mig egentligen inte (den delen av verksamheten säger mig inget (jag är måttligt intresserad av de militära detaljerna – jag vandrar inte här i det nostalgiska sökandet efter min egen ”militärhistoria”, utan i ett försök att få syn på innehållet i en Hembygd som saknar hem), är bara repetitiv upprepning av den konkreta, vardagliga, officiella aktiviteten på fältet), men jag har den med som vittne i försöken att fånga problemen med signalsystemen: Också här har vi krockar i nummerserien (400-serien) mellan olika skyltepoker och sysselsättningar.

(Jag känner ändå tydligt att det där försöket att lite nonchalant släppa ”den militära kopplingen” inte räcker till. Ska jag försöka på allvar närma mig den här miljön kan jag inte gå förbi (mitt eget förhållande till) faktum att det är ett skjutfält, att sådana är inskrivna i min egen historia (och i den del som inte suddas ut av att vara del av alla åren, de som går, till förväxling lika varandra), och att sådana (skjutfält) alltid varit och fortfarande är erfarenhetsområden inskrivna i det manligas omhuldade hemligheter. Hela kopplingen till kriget, dödandet, den extrema och extremt trånga rationalisering som ligger bakom detta, och som i varje ordval ligger bakom det förhållande till ”objektet” som jag bygger den här bloggen på. I en kommentar kritisk till några lämningar på fältet som jag också har ansvaret för, hittar jag följande bärande nyckelord: Fula, Retat mig på, Det vackra, Utsikten, Skrot, Irriterande, Skräpa ner, Irriterat. Inget av dessa värden har jag förmedlat i mina intryck från fältet, jag har avsiktligt och medvetet hållt mig ifrån allt sånt.)

Kategorier
Skyltar

480

En fin liten serie. Jag blir glad när jag hittar den, som att hitta kantareller. Skyltarna märker ut gropar (som man inte kan se på de fotografier jag tagit). Känns som väldiga ambitioner här, som om någon verkligen ville ta hand om gästerna här: Likt rumsnummer på ett hotell: Här ska ni ligga i den här gropen, här ska ni ligga, lägg bagaget bakom stenen där, här ska ni ligga, det är lite mycket vatten i hålet just nu men det sjunker nog undan under natten…

Serien är på 480, och jag börjar lite nervöst undra var de andra kan tänkas stå. Här är det ju inte fråga att översätta en siffra till en betydelse i ett frånvarande register. Numret 480 märker ut just den här gropen. Jag ser mig om försiktigt, liksom i smyg. Plötsligt tänker jag att det är någon som driver med mig, sätter ut meningslösa nummerskyltar och hoppas jag ska springa i spåret av dessa och fota.

Meningen med dokumentationen svänger runt och inverterar sig som landskapet självt. Tecknet för en aktivitet blir självt den aktivitet som ska dokumenteras, och dokumenterandet blir till ett tecken för tecknet självt.

 

Kategorier
Skyltar

481

Kategorier
Skyltar

483

Kategorier
Skyltar

482

Kategorier
Skyltar

485