Här presenterar jag nu skylt nr 61, i samma serie som skylten 61, och i verkligheten den post som borde ha fått nummer 61, eftersom den som fått det numret egentligen ju är nummer 64… Jag har själv krånglat till det och lyckats skapa dubbelt falska dubletter. Med tvåan inom parentes ger jag sken av att vi här står inför två skilda skyltsystem där samma nummer dyker upp två gånger, men det är ju samma skyltsystem. Genom att låtsas att båda skyltarna inom samma skyltsystem har samma nummer, framställer jag de ansvariga som idioter: De skulle ha satt upp samma skylt på två ställen.
Då kunde jag bara ändra på posternas namn, så skulle jag kvickt kunna rätta till det misstag jag själv begått. Men det är inte bara för principernas skull jag värjer mig mot det (posterna heter vad de heter, de har den identitet de har fått; jag tänker inte försöka revidera historien här, här på den plats som utmärks just av systematiska försök att utplåna historien, på samma sätt som i verkligheten alla krigszoner uppstår ur obeveklig vilja att försöka ändra historien). Jag har i själva verket blivit osäker över vad som är vad, vilken skylt som är vilken och var den står i landskapet. Det låter larvigt förstås, det problemet borde lätt ha kunnat avhjälpas genom ett striktare system för att koppla samman foton med koordinater och tidpunkter – koppla varje dokumenterat fynd till kartan. Men jag hade inget sådant system. Fotona ligger lagrade på olika ställen och i olika apparater. Jag har irrat runt på fältet oräkneligt antal dagar, korsat mina spår och rutter tusen gånger; under en enda promenad kan jag ha gått hela fältet från söder till norr, från öster till väster. Är det här samma skylt som den i post nummer 61:
Mycket har i så fall förändrats, tiden har gått, livet självt är ett annat. Det sammanhang som i den första posten 61 hade närmast sublima kvalitéer (stäppmarken, trädsamlingen på höjden, motljuset; färgernas märkliga förmåga att vända landskapet på något sätt ut och in) framstår nu tömt på all mening: Det är inte fråga om att det är på vårvintern nu, då allt ser annorlunda ut, utan att allt verkar så stumt, platt, meningslöst, så… verkligt. Den upphetsande förtrollningen bruten. Det går att skymta mig själv i bildens nederkant, som skugga med telefonen framför det tjocka huvudet, liksom i hela min gestalt misstrogen (: Hur har jag hamnat i detta? Måste jag alltså vittna nu? ). Är det på samma plats som förut? Har de flyttat skylten? Är det bara tidens gång som brutit ner allting (fler skotthål, större rostangrepp, snö och regnstormar)? Har jag blivit snurrig i huvudet? Har landskapet lurat mig? Är jag samma människa, tog jag verkligen det förra fotot… Är det inte just den här heraklitiska gåtan jag fastnat i här: Hur kunde jag tro att jag skulle kunna dra fram och tillbaka alldeles planlöst här över fältet utrustad med mina kråkinstinkter och en gammal mobilkamera, i föresatsen att dokumentera ett långt historiskt skeende och framställa det i formen av ett platt skikt som helt och hållet utspelar sig i samtidighet, utan att tiden skulle komma in i själva dokumenterandet: åren gå, landskapet förändras, jag själv bli en annan: Min skugga inte längre påminna om mig själv utan om en annan, främmande. Främmande för den jag var då; omvänt främmande för den jag är nu. Min skugga tycks vilja antyda att jag verkligen var där, jag knäppte den där bilden – men jag vill inte kännas vid det (jag minns inget, jag känner inte igen det, känner inte igen någonting egentligen: jag har glömt, har gjort annat under tiden, i mellantiden). Men det första fotot var ju taget från andra hållet! Så enkelt kunde vi kanske lösa frågan… Men i det riktiga livet är aldrig hållet ett enkelt begrepp, aldrig en punkt och en riktning i ett neutralt koordinatsystem; den pilen pekar lika mycket bakåt i ett liv som den i hurtig optimism försöker peka ”framåt”: Jag har en annan kamera nu eftersom den förra dränkte sig i regnet här på fältet, min syn har försämrats märkbart på den här tiden, framför mig nu ligger på ett tydligare sätt än förut döden. Och jag menar det är likadant för de andra, de som i varje ögonblick tror de kontrollerar det här fältet, den här historien; de som inbillar sig att de med hjälp av sina enorma resurser, sin erfarenhet, organisation, kompetens, vet bäst inte bara hur man håller ordning här, märker ut, märker upp, river ner, krattar, täcker över, utan hur man döljer alla spår, förintar det som varit. Också de är tvungna att erfara att spåren kommer tillbaka, sticker upp ur marken igen, landskapet vrider sig några grader för att plötsligt blotta det som nyss var övertäckt. Att minnena kan vara försvunna under lång tid utan att visa sig, för att sedan dyka upp igen på en helt överraskande plats; visa sig vara annat än vad någon trodde, visa sig plötsligt och oväntat kunna hålla fram ett radikalt annorlunda landskap, nu sett från andra hållet.
—
Skylten 61, alltså den riktiga 61:an, den som faktiskt visar nummer 61, står i ett vägskäl mellan två mycket gamla vägar. Den ena följer utmed höjdens sydsida, runt till odlingsmarkerna och de gamla byarna och gårdarna i fältets sydöstra del. Det var farvägen för resande norrut, mot Vittskövle och Kristianstad. Vägen uppstår söder om den lilla byn Brostorp i fältets norra kant, där den delas till den gamla Ystadvägen, som löper genom Brösarp och sedan vidare söderut, och denna väg som efter att ha löpt rakt igenom skogen ner till Flodahus vrider mer söderut igen och fram till detta kors. Den väg som efter delningen i det här korset fortsätter rakt söderut är den gamla Simrishamnsvägen. Den kallas numera Linnés väg, efter att Carl von Linné for här i vagn natten till den 29:e maj, på väg till Ravlunda. Alla som skulle till Simrishamn från Kristianstad åkte här.
Skyltarna står som i ett litet utomhusmuseum. Vad den första huvudlösa stolpen haft för budskap vet jag inte. Den är av samma slag som i posten Samtalet (8), men den har ju inte heller skylten kvar. 61 viftar sedan så glatt framför den myndiga Motortrafik förbjuden.