Kategorier
Skyltar

56

20110813281

Ett tjusigt exemplar i den tjusigaste nummerskyltserien. Jag kallade den serien klassisk, och inser nu att det förstås bara är en bekännelse till den medelklassposition som avgudar moderna antikviteter: Vi som har förstånd att uppskatta en riktig kvalitetsskylt, med proveniens. Men under den ironin verkar estetiska principer som inte för ett ögonblick skäms för sitt ”citerande” förhållningssätt, den skyddsväst mot allt äkta engagemang som gör det möjligt att när som helst kunna backa till Jag tycker den är intressant, istället för att tvingas försvara det förbehållslösa Jag bara älskar den. Det är ett kvalitetsbegrepp som blir dubbelt fegt: Dels vågar jag inte stå för mina val rakt av (Jag köper alla mina möbler på Jysk för där har de bara snygga grejer), dels blickar jag endast bakåt, mot de epoker som passerat, och skyndar mig ivrigt att försöka vara först att upptäcka ett nytt outforskat område (begagnade industrimöbler). Hur högljutt jag än skulle försöka förklara hur patinan hos dessa redan brukade föremål åstadkommer en aura av skönhet, något nytillverkade prylars glatta yta aldrig kan utstråla, kommer jag inte kunna överrösta den samtidiga röst som berättar att mitt liv är över – jag har aldrig haft någon framtid, framför mig har alltid bara funnits detta ständiga vända mig tillbaka till det som varit.

Kategorier
Skyltar

52

20130331034

Nummer 52 i en numera välkänd, liksom ”klassisk” serie: Hur jag har fäst mig vid den här stabila, hållbara skylten, kommer ihåg alla möten med var och en skylt, till och med vädret den dagen. Det som är duktigt gjort och omsorgsfullt infästat i marken blir kvar. Det här exemplaret är dessutom särskilt oskadat på alla sätt, har inte ens några skotthål, det betyder: Kulor har aldrig vinit åt det här hållet. Bakom skylten är det inte tillåtet skottfält. Ur sakernas tillstånd kan man utläsa de konstigaste saker.

Kategorier
Skyltar

Skyddad enligt lag

20120706339

Det är en liten röd skylt fastnitad på ett rör som är nedslaget i marken framför de här resterna av ett träd.

20120706337

Jag undrar vad det är som är skyddat. Genuset kunde peka mot att det är något annat än trädet, men jag gissar att alla skyltar av det här slaget har samma lydelse.

20120706338

6,14 M – ska det vara meter kanske? Är det trädstubben själv som avses. I så fall ett mycket märkligt objekt att skydda. Den kommer snart att vara borta. Bara en mycket infekterad strid i det förflutna skulle kunna motivera den här skyddsåtgärden för en stubbe. Då ser vi i verkligheten ett slags subversiv akt här: Myndigheter som står mot varandra, lagrum som prövas mot lagrum; eller självständiga tjänstemän som satt sig i sinnet att stå upp mot andra tjänstemän.

Själva lagbegreppet får underlig gestaltning. Eftersom jag inte vet vad som skyddas får jag heller ingen vägledning vilken lag det kan vara fråga om. Jag blir vilse. Även när vi bryter mot lagar vet vi oftast att vi gör just det. Vi har så att säga lagen med oss när vi kör på vägar där vi inte får, tjuvskjuter djur, fiskar i vatten med fiske förbjudet. Men hur ska jag veta om jag bryter mot den här lagen? Den blir snarare av typen ”Allt här är förbjudet!”. Jag blir stel och ängslig: Kan jag stå här? Kan jag gå här, sitta ner, spotta, pissa? Därmed går detta ”Enligt lag” mot parodisk myndighet, detsamma jag när jag var ung kände inför förbudsskyltar som kompletterats med ett ”Överträdelse beivras”. Den sortens upplysningar, som självsäkert tycker sig kunna avstå från att ange det konkreta sammanhanget, tecknar numera oavsiktligt bilden av en sedan länge helt försvunnen tro på överhetens allseende makt.

Det är också storartat med nummersättningen: Det här är objekt nummer 723692 som skyddats enligt denna lag. Var är de andra 700 000 grejorna? Var är registret?

Kategorier
Skyltar

97

20120815344

Den här är av samma sort som 72 och 79, och serien blir ju nu imponerande hög. Jag har bara hittat 3 stycken. Kanske är det för de försvunnit (den här håller ju på att falla), kanske håller de sig undan.

Kategorier
Skyltar

61 (2)

20110618116

Här presenterar jag nu skylt nr 61, i samma serie som skylten 61, och i verkligheten den post som borde ha fått nummer 61, eftersom den som fått det numret egentligen ju är nummer 64… Jag har själv krånglat till det och lyckats skapa dubbelt falska dubletter. Med tvåan inom parentes ger jag sken av att vi här står inför två skilda skyltsystem där samma nummer dyker upp två gånger, men det är ju samma skyltsystem. Genom att låtsas att båda skyltarna inom samma skyltsystem har samma nummer, framställer jag de ansvariga som idioter: De skulle ha satt upp samma skylt på två ställen.

Då kunde jag bara ändra på posternas namn, så skulle jag kvickt kunna rätta till det misstag jag själv begått. Men det är inte bara för principernas skull jag värjer mig mot det (posterna heter vad de heter, de har den identitet de har fått; jag tänker inte försöka revidera historien här, här på den plats som utmärks just av systematiska försök att utplåna historien, på samma sätt som i verkligheten alla krigszoner uppstår ur obeveklig vilja att försöka ändra historien). Jag har i själva verket blivit osäker över vad som är vad, vilken skylt som är vilken och var den står i landskapet. Det låter larvigt förstås, det problemet borde lätt ha kunnat avhjälpas genom ett striktare system för att koppla samman foton med koordinater och tidpunkter – koppla varje dokumenterat fynd till kartan. Men jag hade inget sådant system. Fotona ligger lagrade på olika ställen och i olika apparater. Jag har irrat runt på fältet oräkneligt antal dagar, korsat mina spår och rutter tusen gånger; under en enda promenad kan jag ha gått hela fältet från söder till norr, från öster till väster. Är det här samma skylt som den i post nummer 61:

20120405333

Mycket har i så fall förändrats, tiden har gått, livet självt är ett annat. Det sammanhang som i den första posten 61 hade närmast sublima kvalitéer (stäppmarken, trädsamlingen på höjden, motljuset; färgernas märkliga förmåga att vända landskapet på något sätt ut och in) framstår nu tömt på all mening: Det är inte fråga om att det är på vårvintern nu, då allt ser annorlunda ut, utan att allt verkar så stumt, platt, meningslöst, så… verkligt. Den upphetsande förtrollningen bruten. Det går att skymta mig själv i bildens nederkant, som skugga med telefonen framför det tjocka huvudet, liksom i hela min gestalt misstrogen (: Hur har jag hamnat i detta? Måste jag alltså vittna nu? ). Är det på samma plats som förut? Har de flyttat skylten? Är det bara tidens gång som brutit ner allting (fler skotthål, större rostangrepp, snö och regnstormar)? Har jag blivit snurrig i huvudet? Har landskapet lurat mig? Är jag samma människa, tog jag verkligen det förra fotot… Är det inte just den här heraklitiska gåtan jag fastnat i här: Hur kunde jag tro att jag skulle kunna dra fram och tillbaka alldeles planlöst här över fältet utrustad med mina kråkinstinkter och en gammal mobilkamera, i föresatsen att dokumentera ett långt historiskt skeende och framställa det i formen av ett platt skikt som helt och hållet utspelar sig i samtidighet, utan att tiden skulle komma in i själva dokumenterandet: åren gå, landskapet förändras, jag själv bli en annan: Min skugga inte längre påminna om mig själv utan om en annan, främmande. Främmande för den jag var då; omvänt främmande för den jag är nu. Min skugga tycks vilja antyda att jag verkligen var där, jag knäppte den där bilden – men jag vill inte kännas vid det (jag minns inget, jag känner inte igen det, känner inte igen någonting egentligen: jag har glömt, har gjort annat under tiden, i mellantiden). Men det första fotot var ju taget från andra hållet! Så enkelt kunde vi kanske lösa frågan… Men i det riktiga livet är aldrig hållet ett enkelt begrepp, aldrig en punkt och en riktning i ett neutralt koordinatsystem; den pilen pekar lika mycket bakåt i ett liv som den i hurtig optimism försöker peka ”framåt”: Jag har en annan kamera nu eftersom den förra dränkte sig i regnet här på fältet, min syn har försämrats märkbart på den här tiden, framför mig nu ligger på ett tydligare sätt än förut döden. Och jag menar det är likadant för de andra, de som i varje ögonblick tror de kontrollerar det här fältet, den här historien; de som inbillar sig att de med hjälp av sina enorma resurser, sin erfarenhet, organisation, kompetens, vet bäst inte bara hur man håller ordning här, märker ut, märker upp, river ner, krattar, täcker över, utan hur man döljer alla spår, förintar det som varit. Också de är tvungna att erfara att spåren kommer tillbaka, sticker upp ur marken igen, landskapet vrider sig några grader för att plötsligt blotta det som nyss var övertäckt. Att minnena kan vara försvunna under lång tid utan att visa sig, för att sedan dyka upp igen på en helt överraskande plats; visa sig vara annat än vad någon trodde, visa sig plötsligt och oväntat kunna hålla fram ett radikalt annorlunda landskap, nu sett från andra hållet.

Skylten 61, alltså den riktiga 61:an, den som faktiskt visar nummer 61, står i ett vägskäl mellan två mycket gamla vägar. Den ena följer utmed höjdens sydsida, runt till odlingsmarkerna och de gamla byarna och gårdarna i fältets sydöstra del. Det var farvägen för resande norrut, mot Vittskövle och Kristianstad. Vägen uppstår söder om den lilla byn Brostorp i fältets norra kant, där den delas till den gamla Ystadvägen, som löper genom Brösarp och sedan vidare söderut, och denna väg som efter att ha löpt rakt igenom skogen ner till Flodahus vrider mer söderut igen och fram till detta kors. Den väg som efter delningen i det här korset fortsätter rakt söderut är den gamla Simrishamnsvägen. Den kallas numera Linnés väg, efter att Carl von Linné for här i vagn natten till den 29:e maj, på väg till Ravlunda. Alla som skulle till Simrishamn från Kristianstad åkte här.

Skyltarna står som i ett litet utomhusmuseum. Vad den första huvudlösa stolpen haft för budskap vet jag inte. Den är av samma slag som i posten Samtalet (8), men den har ju inte heller skylten kvar. 61 viftar sedan så glatt framför den myndiga Motortrafik förbjuden.

Kategorier
Skyltar

(Skjutfältsbloggen presenterar) 58

Jag blev full i skratt när jag överraskande (den här skyltserien överraskar mig omigen) stötte ihop med den här (det var en sån dag också: emot allting var jag ändå plötsligt här, inne i det mystiska, innesluten i det mystiska, i en morgon som efter oerhörda regnmängder under natten gick över i lätt vind och sol mellan de övergivna, kringdrivande molnen), en bit inne i snårskogen uppe på Mårtensbjer, bakom det staket som här är till för att stänga ute istället för inne boskapen (fåren, hästarna, Highland Cattle). Mitt skratt gäller inte kulhålen i sig (jag ser inget roligt med dem, vare sig jag betraktar dem i deras verkliga tillkomstsituation, eller på metanivå som kommentarer över konflikterna mellan olika beskrivningar av fältets verklighet (det tygellösa uppror som ligger i att så snart möjligheten erbjuds skjuta sönder den skylt som anvisar var man ska vara placerad när man skjuter)). Jag blir glad över detta tecken för tid som passerat… Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det blir banalt (det skyms under saker så självklara att de inte kan sägas med mening): Det är ett objekt vars belägenhet är sådan att vi utan vidare (”utan ytterligare sakkunskaper”) förstår att tiden så att säga oavsiktligt passerat.

Nej, det där är nog inte en kategori det är mening att försöka upprätta. Hittar man en rostig burk i marken fattar man genast att det har gått en tid sedan den blev nedgrävd… Rost är alltid en given markör för att man just nu inte längre gör det man tidigare gjorde med grejen. Ruiner, övergivna ställen, det är inte det jag avser här…

Jag är ute efter en annan, mer ”komisk” omständighet (jag menar rörande komisk, gripande komisk, alltså med nåt slags värme i känslan (medkänsla, förståelse, ett erkännande av att också de mest storstilade ambitioner genom tidens gång eller tillfälligheternas natur eller människornas egen motsägelsefullhet, kan möta nederlaget)): En brygga 4 meter ovanför vattnet då vattennivån för länge sedan sjunkit dramatiskt, mängder av sällskap som picnicar på en gräsyta som berättar att den inte får beträdas, en proper skjutfältsskylt grundligt sönderskjuten från ett håll det sedan länge inte längre är möjligt att skjuta från…

Jag vet inte. Kanske får jag helt enkelt äta upp den munterheten (kalla det då hysterisk munterhet, den upphetsning som uppstår inför vittnesbörder över krocken mellan den medvetslösa, myndiga människoaktiviteten, och den rebelliska, den karnevaliska, den spontana). Det finns här inget som helst skottfält mot den här skylten, någonstans ifrån. Allt här är övergivet och igenvuxet, inbäddat i ogenomträngliga buskage av sly och vildrosor. Det gör den helt malplacerad, som om den var flyttat hit för att vara en installation av något slag, eller som just frusen tid som får besökaren att förvånat se sig omkring efter tecknen på att en annan tid varit här.

Ett klipskt CSI Ravlunda skulle säkert kunna datera skylten genom att jämföra genomträngningsförmågan hos de vapen som använts här, med den hos modernare vapen (denna lära kanske kan införlivas med arkeologins metoder). Man ser att kulorna har haft besvär att tränga igenom. Ändå är plåten inte vidare tjock. Ute på fältets mer nyligt använda delar hittar man exakta kulgenomslag, utan några rester eller bucklor, i stålplåt av långt tjockare dimensioner.

Det här är det första exemplaret i den här seriens 50-tal (efter de tidigare funna skyltarna i 60-tals- och 70-talsserierna). De står lite här och var. Jag ser ingen omedelbar ordning på dem, men det skulle kanske framträda en annan bild om jag plottade dem allihop på kartan.

 

Kategorier
Skyltar

567

Skylten gör samma jobb som en del av de röda skyltarna i 400-serien: markerar en målgrop. Den tillhör samma produktionsserier som nr 607 (alltså samma skylttyp, samma uppsättningsteknik), men ligger i ett annat hundratal och anger en helt annan typ av ställe (målgrop istället för parkeringsplats?) på en helt annan del av fältet. Den är antingen resultatet av en underlig, måttlös ambition (Markera alla platser som finns överallt med en sån här skylt, det kan vara bra att ha allting uppmärkt), eller också ett intrikat system för att få en stor övningsstyrka vid ett speciellt tillfälle att hitta rätt (Parkeringar är utmärkta med nummer som börjar på 600, målgropar med nummer som börjar på 500…).

Kategorier
Skyltar

452

En kompis till 469, i sämre skick. Det flyttar genast serien tillbaka i tiden: förfallet kommer sig inte av skadegörelse, utan vanligt sönderfall genom tidens gång (också plast påverkas av snö, vind, is och vatten).

Den här skylten står bara några steg från 469 – ändå är avståndet i nummer räknat rätt anmärkningsvärt: 17 nummer ifrån varandra. Det måste rimligen innebära att man inte kan leta sig fram till rätt nummer (till den grop dit man ska med sina grejor). För att hitta rätt behöver man en karta där groparna är utsatta med sina nummer. När man fått besked om vilken grop på kartan man ska till, kan man sedan verifiera att man kommit rätt genom att jämföra kartans nummer med den märkning som sitter i gropen. Idén med nummerserier blir otydlig för mig: det är svårt för mig att se vad dessa serier egentligen har för syfte (varför de ligger på 3-ställiga tal, varför det finns olika serier). Snarare än att teckna bilden av ordning och reda, av orubbliga administrativa system, av kontroll på en nivå bara en statlig myndighets resurser kan nå upp till, framträder samma virrvarrighet i de interna processerna (samma glipor, samma sprickor, likadana faktiska undantag framtvingade av tidens lopp, av nycker och godtyckligheter, av de personliga resurser som varit vid handen vid olika tillfällen) som utmärker de flesta försök att en gång för alla, slutgiltigt, ordna upp allting.

Kategorier
Skyltar

469

Ett snyggt och ordentligt exemplar i en nyfunnen, röd serie. Ambitiöst gjord, med 4 spikar som fäster skylten i en träplatta som i sin tur är fastsatt på stolpen. Den anvisar platsen för en målgrop, en grund utgrävning där skjutledningen placerar mål av olika slag, vilka sedan dyker upp framför skjutapparaterna på given signal eller helt överraskande. Förr sköttes målens rörelser med linor i komplicerade sträckningar till skyddade platser, men numera är det radiostyrda tryckluftskolvar som skickar upp målen när ledningen tycker det är dags.

Målgropar intresserar mig egentligen inte (den delen av verksamheten säger mig inget (jag är måttligt intresserad av de militära detaljerna – jag vandrar inte här i det nostalgiska sökandet efter min egen ”militärhistoria”, utan i ett försök att få syn på innehållet i en Hembygd som saknar hem), är bara repetitiv upprepning av den konkreta, vardagliga, officiella aktiviteten på fältet), men jag har den med som vittne i försöken att fånga problemen med signalsystemen: Också här har vi krockar i nummerserien (400-serien) mellan olika skyltepoker och sysselsättningar.

(Jag känner ändå tydligt att det där försöket att lite nonchalant släppa ”den militära kopplingen” inte räcker till. Ska jag försöka på allvar närma mig den här miljön kan jag inte gå förbi (mitt eget förhållande till) faktum att det är ett skjutfält, att sådana är inskrivna i min egen historia (och i den del som inte suddas ut av att vara del av alla åren, de som går, till förväxling lika varandra), och att sådana (skjutfält) alltid varit och fortfarande är erfarenhetsområden inskrivna i det manligas omhuldade hemligheter. Hela kopplingen till kriget, dödandet, den extrema och extremt trånga rationalisering som ligger bakom detta, och som i varje ordval ligger bakom det förhållande till ”objektet” som jag bygger den här bloggen på. I en kommentar kritisk till några lämningar på fältet som jag också har ansvaret för, hittar jag följande bärande nyckelord: Fula, Retat mig på, Det vackra, Utsikten, Skrot, Irriterande, Skräpa ner, Irriterat. Inget av dessa värden har jag förmedlat i mina intryck från fältet, jag har avsiktligt och medvetet hållt mig ifrån allt sånt.)

Kategorier
Skyltar

480

En fin liten serie. Jag blir glad när jag hittar den, som att hitta kantareller. Skyltarna märker ut gropar (som man inte kan se på de fotografier jag tagit). Känns som väldiga ambitioner här, som om någon verkligen ville ta hand om gästerna här: Likt rumsnummer på ett hotell: Här ska ni ligga i den här gropen, här ska ni ligga, lägg bagaget bakom stenen där, här ska ni ligga, det är lite mycket vatten i hålet just nu men det sjunker nog undan under natten…

Serien är på 480, och jag börjar lite nervöst undra var de andra kan tänkas stå. Här är det ju inte fråga att översätta en siffra till en betydelse i ett frånvarande register. Numret 480 märker ut just den här gropen. Jag ser mig om försiktigt, liksom i smyg. Plötsligt tänker jag att det är någon som driver med mig, sätter ut meningslösa nummerskyltar och hoppas jag ska springa i spåret av dessa och fota.

Meningen med dokumentationen svänger runt och inverterar sig som landskapet självt. Tecknet för en aktivitet blir självt den aktivitet som ska dokumenteras, och dokumenterandet blir till ett tecken för tecknet självt.

 

Kategorier
Skyltar

481

Kategorier
Skyltar

483

Kategorier
Skyltar

482

Kategorier
Skyltar

485

Kategorier
Skyltar

484

Kategorier
Skyltar

8310

Kategorier
Skyltar

9036

Kategorier
Skyltar

11409

Kategorier
Skyltar

72 (2)

Jag blev så förvånad när jag stötte ihop med 72, härom morgonen, i den fortfarande regnblöta skogen, med kantarellplockning som officiellt ärende, men i verkligheten ute lika mycket i den dolda men lönlösa förhoppningen att återfinna min finaste svampkniv som jag tappat i skogen dagen innan, när jag var på uppdraget att ta ett foto på stolpskylten till posten Televerket. Jag letade förstås där (Norra Öståkra), men där låg den inte (förstås). Jag förstår inte hur jag kunde tappa den. Jag är inte van vid det, att tappa bort saker så där.

Fylld av den där olyckan (olyckligheten) blev jag än mer överraskad när 72 plötsligt stod framför mig (min förväntan var på annat håll, dubbelt). Det oväntade i detta: att just på denna plats, i skogen, till synes utan anledning, utan förvarning, på mycket nära håll stå framför (liksom öga mot öga) den propra, intakta, helt självklara skylten. Jag gissar att ingen sett den på många år – jag gissar att hela den här serien för länge sedan slutat signalera. Jag gissar att de står där men det är ingen som ser dem.

Med 72 flyttas den här serien upp ett tiotal, och sträcker sig till möjligheten av åtminstone 20 nummer. Eftersom flera av dem står i skogen kan det inte handla om skottfält, riktningar, gränser. Flera står invid vägar, rentav vägars start eller slut, och skulle därför kunna ange vägarnas identitet, men några av dem står snarare bara rakt ute i terrängen.

Eftersom nummerskyltar inte säger sin innebörd rakt ut får de sin mening först genom relationen till det register där meningen är förtecknad. Endast med registret i fickan (i huvudet) kan skyltarna tolkas. Går registret förlorat så går på sätt och vis också skyltarna förlorade – de övergår från att vara signifierande objekt inom ett känt sammanhang, till att vara solitära utrop (vi fattar att det är en skylt, att det står 72, men det är också allt; som att hitta en nyckel på gatan).

Seriens betydelse: 72 är dublett med 72 i en annan serie. För min del betyder det att jag måste hitta på ett sätt att skilja poster åt, eftersom jag redan bestämt mig för att namnge nummerskyltposter med skyltens nummer (jag har själv bäddat för en krock inom den serie som 72 tillhör, genom att missta 61 för 64 – men jag har redan hittat den riktiga 61 och jag tänker inte ändra mig). Jag tänker inte ändra mig när det gäller det (jag hade kunna lösa problemet genom att backa och ändra på posternas namngivning – men posterna heter det de heter, de har redan sin identitet). Jag löser det praktiska problemet genom att lägga till ett ordningstal till dubletterna (den första utgör underförstått nummer 1, den andra får nummer 2), men för att tydligt visa att det under ordningen inte ligger någon som helst värdering, utan den uppstått helt och hållet av slumpartade anledningar (jag hittade den ena först, den andra sen), sätter jag ordningstalet inom parentes (det betyder: jag ordnar dem, men bara för ordningens skull). Jag får hitta på ett system på sidan av för att hålla rätt på hur många poster med samma namn jag publicerat.

En nivå upp blir det tydligt att siffran själv inte tillräckligt klart anger skyltens identitet. Eftersom det finns två skyltar med samma nummer kan vi knappast skicka ut en människa på fältet med anvisningen att allt blir rätt vid skylt nummer 72. Vi måste börja lägga till metadata till skyltarna, otydliga egenskaper som ska försöka identifiera själva skyltserien (Det är nästan helt kvadratiska skyltar med vit botten på höga metallstolpar… eller Vi har gjort skyltarna av ett slags koniskt formade ekplankor som vi målat brandgula högst upp…). Det som nyss framstod som ett vattentätt, tvärsäkert, felfritt system för att anvisa platser i terrängen (här är det, där är det, det finns inget tvivel), faller genast sönder, så snart någon tid passerat, nya aktiviteter ägt rum, nya kartskikt tillkommit.

– Men det är trösterikt att identitet aldrig kan vara mer än en aspekt av saker och ting, och att därför tron på universell unik identitet helt enkelt inte är giltig (jag tänker på kassörskan i Konsum som för att få till ett köpslag en dag när kortbetalningen inte fungerade, förgäves försökte pressa den tyske turisten på de 4 sista siffrorna i hans personnummer – ”Han har inga fyra sista siffror”, förklarade jag vänligt). På andra sidan av detta öppnar sig det kreativa i att mening bara gäller i sitt givna sammanhang. Jag tänker inte på den banala, liksom endast kvantitativa sanningen att saker kan mena bara i kända kontexter. Tvärtom är jag ute efter den omvända innebörden av unik identitet, den där unik är en kvalitet som inte går att upprepa, inte benämna, inte föra in i ett system; den upplevelse som i alla avseenden är alldeles tillfällig, slumpartad, som inte går att dokumentera, inte överföra, inte beskriva, inte på något enda sätt ta med sig ur detta tillfälle, men som ändå har helt klar och tydlig, fyllig, innehållsrik identitet, det som för alltid skiljer den från allt.

Jag står alldeles stilla, jag stirrar på 72, jag upplever mycket starkt att den tecknar åt mig, den säger sina siffror (sju, två), men alltigenom helt stumt (som om den talade med mig, stumt). Skogen är tyst, allt är regnvått, det droppar här och där, fjolårslöven klistrar sin applikation.

(Den tecknar, men nu inte inom något refererande system: den tecknar visst, men nu tecknar den bara sig själv.)

Kategorier
Skyltar

65

Jag måste inleda besjälningen av den här nummerserien, genom att tala om nedvissnande, sorg, ålderdom, tidens gång… Vad annat kan jag säga, så bucklad och böjd, övergiven av alla: jag ser framför mig nån ny bisarr animerad film från Disney eller Pixar (eller ett samarbete dem emellan)…

Den står lite här och där den här skyltserien, utan riktigt begriplig enhetlighet i sitt betecknande, är det vägar, gränser, riktningar…?

Det här low-tech-fotograferandet ger dessutom upphov till en känslosam illusion: Jag får för mig att 65 dras ner i döden av en illasinnad varelse (en gren, nåt slags ulltråd?).

(Men jag borde förstås inte använda ordet low-tech här – om jag fattar det rätt anger termen en relativt ny skola inom fotografiet, där man medvetet opponerar mot teknikutvecklingen genom att använda sig av äldre teknik/tekniker, för att genom dessa få större fokus på bilden/motivet som sådant… Jag fotograferar väl snarare zero-tech eller off-tech eller nånting liknande (idio-tech), bortanför varje kunskap om hur man fotar, varje kompetens kring teknik, ljus, komposition, skärpa, allt. Jag håller upp min mobil med dess 3.2 MP-kamera, försöker få grejen jag ska fota att hamna i mitten av bilden, och anstränger mig sedan allt det går att darra så lite som möjligt under den oändlighet det tar att försöka få kameran att knäppa.)