Ett tjusigt exemplar i den tjusigaste nummerskyltserien. Jag kallade den serien klassisk, och inser nu att det förstås bara är en bekännelse till den medelklassposition som avgudar moderna antikviteter: Vi som har förstånd att uppskatta en riktig kvalitetsskylt, med proveniens. Men under den ironin verkar estetiska principer som inte för ett ögonblick skäms för sitt ”citerande” förhållningssätt, den skyddsväst mot allt äkta engagemang som gör det möjligt att när som helst kunna backa till Jag tycker den är intressant, istället för att tvingas försvara det förbehållslösa Jag bara älskar den. Det är ett kvalitetsbegrepp som blir dubbelt fegt: Dels vågar jag inte stå för mina val rakt av (Jag köper alla mina möbler på Jysk för där har de bara snygga grejer), dels blickar jag endast bakåt, mot de epoker som passerat, och skyndar mig ivrigt att försöka vara först att upptäcka ett nytt outforskat område (begagnade industrimöbler). Hur högljutt jag än skulle försöka förklara hur patinan hos dessa redan brukade föremål åstadkommer en aura av skönhet, något nytillverkade prylars glatta yta aldrig kan utstråla, kommer jag inte kunna överrösta den samtidiga röst som berättar att mitt liv är över – jag har aldrig haft någon framtid, framför mig har alltid bara funnits detta ständiga vända mig tillbaka till det som varit.