Det här är ju egentligen rätt ordentligt gjort, ansvarsfullt. Det som ser ut att vara en varning för en fara av något slag, är i själva verket bara ett sätt att hålla borta eventuella skadeståndsanspråk: Varningen handlar inget om möjligheten att riva sönder kläderna, fastna med benet, ramla ner och bryta nacken. Det är upp till var och en att kliva på här, bara så länge man är medveten om att jakttornsförvaltaren kommer försöka minimera sina egna kostnader för alla skador som kan tänkas uppstå. Det spelar heller ingen roll vem det är som är undertecknare – jag gissar innehavare av jakträtten växlar över tiden och skylten följer med. Det kunde därför lika gärna stå: Ingen har ansvar för olyckor som sker i det här tornet. I verkligheten slipper ju jakträttsinnehavaren inte alls undan ansvar bara för att det sitter en skylt på tornet. Det mesta gör man ju hursomhelst ändå på egen risk, och sedan försöker man försäkra sig mot en del händelser som kan uppträda inom dessa vardagslivets riskområden. På-egen-risk-varningarna uppträder väl därför bara i de sammanhang, där det går att anta att vi har förväntningar på att någon annan står för försäkringspremierna. Markägare med lockande men farliga naturattraktioner försöker ibland skjuta tillbaka risken på den enskilde, genom att sätta upp skyltar om vilka aktiviteter som sker på eget bevåg. Alternativet är annars att förbjuda ”beträdelse”. Skjutfältet självt vacklar mellan dessa lägen: Ibland är det förbjudet att vara på fältet (när de skjuter nämligen), ibland får man vara där men då tillsammans med en rad varningar (Rör ingenting! Stå stilla!), som är till för att få besökare att självmant och duktigt välja avstå från att skjuta över risk till försvarsmakten (som råkar vara jakträttsinnehavaren för fältet, den som får pröjsa om någon skadar sig på skott eller projektiler). Till skillnad från jakttornsförvaltaren som försöker lansera en klar och tydlig ansvarsmodell (det finns ett avgränsat objekt, tornet, det finns en som uttalat inte har ansvar, och en som uttalat har ansvar), befinner sig försvarsmakten i ett ansvarsträsk. Att fältet är avlyst betyder inte att alla vet om det, och människor kan därför komma att vandra in över gränsen trots att det är förbjudet (vissa gör det rentav just för att det är förbjudet). Gränsen i sig själv är inte överallt vidare tydlig. Explosiva föremål är farliga, men vissa människor tycker det är spännande att själva försöka avgöra om en projektil är avfyrad eller en blindgångare. Ansvariga för skjutövningar ska se till att inga oexploderade föremål blir kvar i terrängen, men eftersom det är mycket folk där samtidigt, och eftersom respekten för ansvarsplikter i vissa organisationstyper tenderar att sjunka en bit i varje organisationsled, lämnar övningarna efter sig både det ena och andra som kan locka upphittaren till experiment. (Jag har tappat mitt magasin. Var då? Vet inte, där borta nånstans.) Borde då inte de ansvariga radikalt skärpa upp säkerheten, i alla ändar? Svaret är väl enklare än man gissar: Staten behöver inte bry sig. Det är bara till sig själv staten ger rättigheterna att driva den här sortens verksamhet. Att sedan låta folk vistas på fältet i skjutuppehållen är en eftergift åt krav från olika andra samhällsintressen. Skulle någon skadas eller förolyckas är det inga bekymmer. Blir det en fråga om skadestånd har staten de resurser som krävs, och innan det uppstår en situation av skulderkännande har staten hur stora juridiska resurser som helst för att skjuta över risken till den enskilde, eller för att förhala processer i all oändlighet – en match där den klagande på alla sätt befinner sig i omätbart underläge. Jag är inte det minsta bitter eller upprörd över detta förhållande (jag går på fältet på alla sätt lugn inför sakernas tillstånd). Det har ju inte heller inträffat särskilt många olyckor här, vare sig bland militärer eller civila. Jag tycker bara det är givande att minnas statens privilegium: Den uppträder så demokratiskt och civiliserat som det för ögonblicket passar den, men i ett läge då dess egna abstrakta rationaliteter blir trängda, kommer den alltid sätta sina principer framför den enskilda lidande människan. Staten värnar om folkets väl och ve, men inför den individuella människan är den iskall.
—
Visst har skylten ett nummer också, handskrivet, i övre, vänstra hörnet, inom en ring? Kanske nummer 11? Texten har bleknat med tiden. Jag undrar om det gör någon skillnad, alltså om numret någonsin hade en uppgift. Det finns ju bara ett torn inom det här området: Hittar man alls till tornet så har man hittat tornet, det går så att säga inte att förväxla med ett annat. Kanske numreringen fyller en annan funktion? Den kan ha med underhållet att göra, för att göra det möjligt att snabbt bocka av utförda insatser på en lista (Vi har gjort färdigt till och med elvan nu!); eller andra förtecknande ändamål, ägarförhållanden, vad vet jag. Det är lika sorgligt förvirrande som fältets övriga numreringsambitioner: De urblekta, knappt synliga tecknen påminner mig bara om att tiden går, att de ögonblick då jag stolt och i självsäker förvissning utför det jag tror är riktigt bra, och tror kommer förbli riktigt bra, blott är meningslösa bloss som strax falnar och dör ut.
—
Det är roligt att se den här jägarmyndigheten plötsligt insatt i sammanhanget för den största, högsta, tyngsta skjutmyndighet som finns i fredstid. Varning va, i en omgivning som verkligen har något att varna för, raketer och granater, maskingevär och kulsprutor.
