Jag kan inte avgöra vad det här har haft för funktion. Kanske har det varit en tidig version av den yngre, funktionellare Övningsplats. Omvänt kan det vara ett äldre Skyddsrum. Det finns ett runt hål i betonglocket. Rörhålet är djupt och avsett att stiga ner i, men är nu fyllt av löv och annat.
Det här är den anläggning där man övade sig på att kasta handgranat, medan resten av gruppen satt i skydd i den bunkerliknande anläggningen i posten Skyddsrum.
Det är en massiv liten byggnad, numera någorlunda övergiven. Den har öppning på andra sidan, och invändigt en inredning av bänkar utmed den 6-kantiga formen. Här inne satt den del av en övningsgrupp som inte befann sig i en annan anläggning, i kamerans riktning, där en värnpliktig fick öva sig i att kasta handgranat. De som inte kastade befann sig i skydd inne i det här skyddsrummet.
Trots den massiva konstruktionen inger det en känsla av utsatthet. Jag tror det har nåt att göra med att man är avskuren från världen, från vägen, händelserna, utan möjlighet att se eller höra. Inne i cirkelrummet upplever man att vad som helst skulle kunna hända när som helst, utan att man hann reagera.
På väggarna har någon skrivit i hög, röd skrift: VÄGRA VÄRNPLIKT. I den här omgivningen (inramat så här) får utropet snarare en citerande, närmast ironisk funktion, än det ursprungliga uppropets maning till motstånd. Om texten inte klottrats av några av ”traktens ungdomar” som med en överspänd armrörelse försökt förhålla sig till en vuxenvärld de ännu inte känner men vill utmana, återstår värnpliktiga själva som upphovsmän, desamma som bevisligen redan kapitulerat för statens kallelse. Det blir till en rörande bekännelse: Det här ville jag men vågade inte.
Mossbeklädd, snart kamouflerad av buskar – jag kommer att tänka på en mystisk, obegriplig anläggning för hjältarna som kraschat på den där ön och irrade runt där i hundratals avsnitt utan att komma nån vart med nånting.