Ruiner och fasta lämningar inger en känsla av vördnad inför människornas obestämda aktiviteter: De var här, de höll på, allt storartat var i verkligheten vardag; all vardag ter sig för oss storartad… Med en lämning av det här slaget får jag i förstone en omvänd känsla: Jag övermannas av det sorgliga med det här. Någon, vid något exakt tillfälle, har velat signalera någonting, meddela sig, anvisa något. Det var viktigt, det var riktat till några, det skulle vid en viss tidsrymd överräcka ett viktigt budskap: Stå här! Ligg! Sitt! Hugg! Inte här! Här! Skjut (något)! Vad vet jag. Jag känner plötsligt större ömhet vid detta att jag står inför en brusten kommunikativ gest, än inför de oavsiktliga resterna av levande människors försvunna mödor, de jag annars alltid i verkligheten med ett slags blygsel generat smygtittar på, parasiterande, asätande… Här: Mer en lätt panikartad upphetsning över att någon tappat något i farten: Hallå! Stanna! Det ramlade av, den välte, tiden gick, det regnade, texten löstes upp…
(Det finns något slags stelnad rörelse här också (jag menar i verkligheten), som kunde rekonstrueras, följas i spåren, nystas upp bakåt steg för steg, som en komplicerad fälla som låtsat oskyldig slagit igen över en intet ont anande (lägg märke till hur skylthuvudet brutalt och oförklarligt slitits i delar i bildens vänstra nederkant), och så listigt och osannolikt att den inte gör sig några bekymmer att dölja sina spår: den centrala stöten som fallit från höger in mot centrum, blocket som delat sig för att erbjuda ett svalg att skyndsamt sluka skylten i, löven som rusat till för att täcka spåren, mossan som växer till, pinnen som fallit…)
Ju mer jag tittar på fotot desto mer börjar dessa skilda perspektiv sammanfalla, falla samman i varandra: Stenarna, som resterna av en byggnation, lavarna, som likt ett slags ringorm breder ut sig över stenarna, mossan som sakta kryper upp över skyltens stav, nedfallna löv och kvistar… Tillsammans erbjuder dessa gester en övergång mellan det placerat historiska, och det tillfälliga, sammanhangslösa, förlorade nuet: De vävs samman, generöst, försonande, till en rörelse som på en gång förmår ta det rastlösa, medvetslösa, upphetsat självfixerade nuets angelägenheter och föra det samman med det tystlåtna bruset från människovarandet, till: något som blir helt begripligt.