Etikett: Fyrahunda

En kompis till 469, i sämre skick. Det flyttar genast serien tillbaka i tiden: förfallet kommer sig inte av skadegörelse, utan vanligt sönderfall genom tidens gång (också plast påverkas av snö, vind, is och vatten).

Den här skylten står bara några steg från 469 – ändå är avståndet i nummer räknat rätt anmärkningsvärt: 17 nummer ifrån varandra. Det måste rimligen innebära att man inte kan leta sig fram till rätt nummer (till den grop dit man ska med sina grejor). För att hitta rätt behöver man en karta där groparna är utsatta med sina nummer. När man fått besked om vilken grop på kartan man ska till, kan man sedan verifiera att man kommit rätt genom att jämföra kartans nummer med den märkning som sitter i gropen. Idén med nummerserier blir otydlig för mig: det är svårt för mig att se vad dessa serier egentligen har för syfte (varför de ligger på 3-ställiga tal, varför det finns olika serier). Snarare än att teckna bilden av ordning och reda, av orubbliga administrativa system, av kontroll på en nivå bara en statlig myndighets resurser kan nå upp till, framträder samma virrvarrighet i de interna processerna (samma glipor, samma sprickor, likadana faktiska undantag framtvingade av tidens lopp, av nycker och godtyckligheter, av de personliga resurser som varit vid handen vid olika tillfällen) som utmärker de flesta försök att en gång för alla, slutgiltigt, ordna upp allting.

Ett snyggt och ordentligt exemplar i en nyfunnen, röd serie. Ambitiöst gjord, med 4 spikar som fäster skylten i en träplatta som i sin tur är fastsatt på stolpen. Den anvisar platsen för en målgrop, en grund utgrävning där skjutledningen placerar mål av olika slag, vilka sedan dyker upp framför skjutapparaterna på given signal eller helt överraskande. Förr sköttes målens rörelser med linor i komplicerade sträckningar till skyddade platser, men numera är det radiostyrda tryckluftskolvar som skickar upp målen när ledningen tycker det är dags.

Målgropar intresserar mig egentligen inte (den delen av verksamheten säger mig inget (jag är måttligt intresserad av de militära detaljerna – jag vandrar inte här i det nostalgiska sökandet efter min egen ”militärhistoria”, utan i ett försök att få syn på innehållet i en Hembygd som saknar hem), är bara repetitiv upprepning av den konkreta, vardagliga, officiella aktiviteten på fältet), men jag har den med som vittne i försöken att fånga problemen med signalsystemen: Också här har vi krockar i nummerserien (400-serien) mellan olika skyltepoker och sysselsättningar.

(Jag känner ändå tydligt att det där försöket att lite nonchalant släppa ”den militära kopplingen” inte räcker till. Ska jag försöka på allvar närma mig den här miljön kan jag inte gå förbi (mitt eget förhållande till) faktum att det är ett skjutfält, att sådana är inskrivna i min egen historia (och i den del som inte suddas ut av att vara del av alla åren, de som går, till förväxling lika varandra), och att sådana (skjutfält) alltid varit och fortfarande är erfarenhetsområden inskrivna i det manligas omhuldade hemligheter. Hela kopplingen till kriget, dödandet, den extrema och extremt trånga rationalisering som ligger bakom detta, och som i varje ordval ligger bakom det förhållande till ”objektet” som jag bygger den här bloggen på. I en kommentar kritisk till några lämningar på fältet som jag också har ansvaret för, hittar jag följande bärande nyckelord: Fula, Retat mig på, Det vackra, Utsikten, Skrot, Irriterande, Skräpa ner, Irriterat. Inget av dessa värden har jag förmedlat i mina intryck från fältet, jag har avsiktligt och medvetet hållt mig ifrån allt sånt.)