Det här är i närheten av Dammåkra, förr en gårdssamling, nu militärens högkvarter på skjutfältet. Skylten är av samma typ som den i posten Utan beteckning. Fast båda är rostiga såg jag den fulla likheten först när jag insåg att jag fotat den förra skylten från andra hållet. Det är en stadig konstruktion, som överlevt vad vet jag kanske så mycket som fyrtio år av vintrar, stormar och väta utan att påverkas särskilt mycket. Konstruktionen är framsynt: Skyltdelen är tänkt att kunna skruvas av från stolpen, antagligen för att den som gjort skylten, eller beställt den, tänkte sig att budskapet skulle kunna komma att förändras över tiden, skylten underhållas, och så vidare. Nu är allt fastrostat, och budskapet verkar mindre aktuellt. Det är något om en kabel, men jag gissar att den informationen inte längre har betydelse.
Utan beteckning… Det är förstås en fånig rubrik på en post, till synes lika effektsökande som när en målare ger sin tavla titeln ”Utan titel”. Jag har inte valt rubriken för att försöka vara fiffig: Praktiken att tilldela något det självmotsägande namnet Jag har inget namn uttrycker i verkligheten inte ett hån mot namngivningen, utan respekt för den, kanske därmed också rentav ett slags skräck; bekännelsen av ett nederlag. Varje titel avsedd att peka ut identitet för ett enskilt föremål, instiftar alltid också redan namnet för en genre, vars medlemmar därefter skiljs åt endast genom ordningstalet. Den konstnär som en gång målat tavlan Solnedgång, kommer nästa kväll döpa samma motiv till Solnedgång II. Det vittnar inte om fantasilöshet, utan allvar inför den uppfordran som genren reser: Genren pekar mot den verkliga verklighet varje enskild målning sedan, om igen, försöker antyda (inte solnedgången, utan tavlan). I den här långt banalare naturspaningen är skyltarnas familjer och skylttalens ordningar korsande genrer som uppvisar en gåta: Hur människors på avstånd alltigenom obegripliga aktiviteter avsätter kvardröjande rester i landskapet, som dofter, ljud, värme som mycket långsamt driver mot upplösning utan omedelbar infästning i den levande människa som en gång lämnade kvar dessa spår. Skyltens anvisning blir därför mångdubblad. Den pekar också alltid tillbaka mot det verkliga ögonblick då den sattes upp där, på sin plats, och mot hela det komplexa sammanhang som motiverade detta ögonblick. På samma gång pekar den ut landskapet självt: Trivialt för att den står här och tecknar fältets historia, men mer fördjupat också för att den tecknar landskapet, den blir ikonisk för landskapet som detta fält. Titeln Utan beteckning berättar därför en omtagen sorg: Skylten i den genren vill inte säga sin beteckning, alltså inte avslöja sin anvisande funktion, endast stumt avvisa sin egen plats, tillhörigheten till varje genre och därigenom också sig själv – dess på en gång oanfrätta och sönderfrätta gestalt tecknar Jag är en människa men jag är utan ansikte.