Den här är av samma sort som 72 och 79, och serien blir ju nu imponerande hög. Jag har bara hittat 3 stycken. Kanske är det för de försvunnit (den här håller ju på att falla), kanske håller de sig undan.
Etikett: Brandgul
En fin liten serie. Jag blir glad när jag hittar den, som att hitta kantareller. Skyltarna märker ut gropar (som man inte kan se på de fotografier jag tagit). Känns som väldiga ambitioner här, som om någon verkligen ville ta hand om gästerna här: Likt rumsnummer på ett hotell: Här ska ni ligga i den här gropen, här ska ni ligga, lägg bagaget bakom stenen där, här ska ni ligga, det är lite mycket vatten i hålet just nu men det sjunker nog undan under natten…
Serien är på 480, och jag börjar lite nervöst undra var de andra kan tänkas stå. Här är det ju inte fråga att översätta en siffra till en betydelse i ett frånvarande register. Numret 480 märker ut just den här gropen. Jag ser mig om försiktigt, liksom i smyg. Plötsligt tänker jag att det är någon som driver med mig, sätter ut meningslösa nummerskyltar och hoppas jag ska springa i spåret av dessa och fota.
Meningen med dokumentationen svänger runt och inverterar sig som landskapet självt. Tecknet för en aktivitet blir självt den aktivitet som ska dokumenteras, och dokumenterandet blir till ett tecken för tecknet självt.
Ingår i samma serie som 79, men har plötsligt inte alls samma självklara klass. Alla de detaljer som då i sin nonchalant utförda perfektion adderade till en sublim helhet, verkar här var och en mer som uttryck för amatörism och praktiska överväganden baserade på underskott i medlen.
Den står så konstigt till också, att jag igen blir osäker över vad dess syfte kan vara. Den är placerad alldeles intill denna stora sten som skymmer den från flera håll, inte minst det håll man naturligt kommer från här. Snarare än att vara markören för något som ska inträffa (en anvisning till den som riktar in sig på det kommande), är den kanske medlem i en serie som dokumenterar det som redan skett (och den som söker upp den därför letar efter något redan passerat, ett minne). Det som då också hamnar utanför det begripliga är nummerseriens storlek (på 70 här redan: hur många tragedier finns det; eller åt andra hållet, i den andra tolkningen: hur många älgpass?).
Inne i skogslandskapet, men med uppsikt över de öppna vidderna. Man kommer att tänka på skottfält av ett annat slag, det som älgjägarna är ute efter i sitt lilla krig (men det är svårt att föreställa sig älgar här, hur skulle de vilja uppehålla sig i detta larm). Detta är också väldigt genomtänkt, på flera sätt – det går inte att undvika att bli imponerad av den samtidiga tankemödan och förmågan till genomförande. Den förnämliga signaleffekten (men så mycket mer djupsinnig än den skrikande gula färgen), det självsäkert nonchalanta i färgavslutet, det säkra och medvetet naiva handlaget i siffertextningen, den snillrika kombinationen av form och funktion – sammantaget liknar det (på allvar alltså) mer verket av en professionell fromgivare eller konstnär (liksom den givna men tidigare oupptäckta lösningen på ett ”problem” med ett ”vardagsföremål”), än resultatet av ett kommenderat praktiskt uppdrag (det kommer för mig att skylten är en exklusiv amerikansk exportvara, med registrerat mönsterskydd, som i verkligheten kostade 250 dollar per styck och vars uppsättning här kostade en stackare jobbet).
Jag bekänner mig till brandgul-anhängarna, inte så mycket av patriotiska skäl (jag tycker orange är ett ljuvligt ord, som med sin rymd bättre än det jordbundna brandgul anger färgens måttlösa inspiration) som av praktiska: det går att böja brandgul i bestämd form (men det är i verkligheten långt mer än en praktisk egenskap: jag blir förtvivlad över att stå inför den sortens stup i språket, där det inte går att utföra det jag måste kunna utföra).
Den där… ”slimen” (som mina barn skulle kalla det). Vad gör den där? Vad var det för nåt (jag har glömt det, kollade egentligen aldrig – måste jag ge mig av tillbaka dit för detta ändamål… i verkligheten avstod jag väl medvetet, jag ville behålla den frågan, inte röra vid den (inte av äckel) för att kunna säga mig att jag skyddat mig från alla impulser till den sortens tröttsamma saklighet)? Vem hade ”hängt” den där… För mig är det där just precis vad Hembygd innebär: utöver natur, slump, avsiktlöshet, men inunder struktur, system, plan: det som inte går att inordna i maktens regelverk, men ändå har oavvislighet i den enskilda, individuella verkligheten (nån har hängt det där där, jag har sett det, och fotat det).