Det här är vid Norra Öståkra, en av de gårdar som revs i samband med fältets expansion förbi Knäbäcken i början av 50-talet. Kvar finns själva gårdsbilden: de smala, långa husgrunderna, kastanjerna, körsbärsträden; man ser en komplett gård här under träden på höjden, med utsikt över hedarna och havet, bara husen fattas. Södra Öståkra finns däremot kvar, som nåt slags kombinerat lager, utbildningslokal och befälshotell, några hundra meter söderut, till synes utnyttjat i allt mindre grad. Jag undrar vad slags än mer kompassnurrande gårdsnamn som hade kunnat uppstå, om båda gårdarna funnits kvar i det civila samhället, och blivit föremål för hemmansdelningar i arvsskiften och försäljningar hit och dit (Nils Ravheden skriver i sin bok om fältet att Norra Öståkra är den ursprungliga gården (belagt från 1525), och att dess boningslänga fanns kvar fortfarande fram till 1987 (även om han är svårtydd på denna punkt (liksom många andra): han skriver att den är ”bevarad” och tidpunkten är väl då vid bokens tryckning, men bevarad kan ju här, i detta sammanhang, ha många innebörder)).
Det finns ett lock här som (om jag vågade lyfta på det) skulle kunna vara locket till gårdens vattenbrunn (det är också möjligt att gården tog vatten ur det källsprång som ligger 50 meter utanför gårdens gräns, numera en damm) – annars är Televerkets skylt det enda som verkligen vittnar om att människor bott permanent här i modern tid. Det är rörande och hoppfullt på samma gång.
Den destruktiva, defensiva statliga överhöghet som rev ner alla byar och byggnationer på det område som skulle bli skjutfält, och särskilt vinnlade sig om att utplåna allt som kunde påminna om människors historia, om generationers mödor, tid, minnen, drömmar, stod här plötsligt öga mot öga med en annan statlig myndighet, med det underliggande uppdraget att driva utveckling, framtid, sammankoppling av alla avlägsna platser till ett gemensamt helt, som vägrar att överge sin mödosamt tillskapade anläggningstillgång (det här var alltså på 50-talet, och servitutskrivningarna var normalt på 50 år). Televerket håller upp sin stolpe: Ni tror det här är ödemark, att loppet är kört, men Vi finns här, vi är kvar, vi minns det som fanns här, vi bidar vår tid, i underjorden.
Tala om förrädare i egna led: Principen om de svenska myndigheternas självständighet har retat många också inom de statliga organisationerna själva. En bit söder om denna plats hittar Riksantikvarieämbetets tjänsteman 1997 en grop som mycket väl skulle kunna vara en fornlämning, och konstaterar djupt indignerat att gropen är överkörd med ett tungt fordon i södra delen. Det är givet att tjänstemannen vet vem som ansvarar för det tunga fordonet; själva med:et (istället för överkörd av, som hade pekat mot en olyckshändelse) anger att avsiktsfullheten är uppenbar för ämbetet (det ingick i verksamheten att köra med tunga fordon hit och dit i terrängen, utan att ta hänsyn till någonting) – medan ett av hade antytt något slags förståelse för försummelsen: Vi hade inte märkt ut den här platsen, ni utförde era arbeten i terrängen (avverkade skog, byggde timmervägar), och råkade då köra över den södra delen av lämningen…
Den här manövern att spela dum trots väl kända fakta (som att låtsas som det inte regnar fast alla gäster redan är dyngblöta), återkommer i ämbetets medvetslösa notering kring denna plats själv, men nu i omvänd solidaritet (ämbetet håller på statens nytillkomna historieskrivning): De noterar här en ”By-/gårdstomt, ca 100×75 m (Ö-V). Öståkra tomt enligt karta från1800. Tomten övergiven. Äldsta belägg 1525.”, som om det var fråga om en plats som övergivits av okända skäl (missväxt, missämja, familjetragedier).
Det är långt från telestationen, verkligen mycket långt (den ligger troligtvis i Olseröd, och inte ens den mest genialiska algoritm skulle orka leverera bredband hit), och tiden har på sätt och vis sprungit ifrån det här med fasta kopparledningar (om än den frågan i viss mån fortfarande beror av vilken operatör man råkat teckna avtal med). Det är en stolpe. Ändå gör den mig väldigt glad: Jag ser nåt slags allmängiltigt hopp i den (och då talar jag inte alls utifrån ställföreträdande revanschlystnad, eftersom jag fullt accepterar den händelseutveckling som varit): Där det onda (människorna) dragit fram (häng på här nu, i denna verkligt hoppingivande realitet), finns alltid någonstans en möjlighet (människorna) till förändring.
(Det är fint också med det här hantverket: mekaniskt onsite: man stansar in tecknen i plåten i det ögonblick man fastställt verkliga data (ledningens djup under jord, riktning och avstånd från skyltens plats.) – det blir till tecknet för en verklig händelse, en verklig omsorg, den som bara kan ha utförts av en levande människa.)
