Kategorier
Byggnader

Värn (8)

20130331035

Det här är ett värn av samma typ som det som visas i posten Värn, kalla det för en brunn i genomskärning (en kort brunn). Den är nedgrävd i marken men nu är utrymmet i den fyllt av jord och annat. I brukbart skick gissar jag det är tänkt att någon eller några ska stiga ner i brunnen, och därnere ska de utföra något slags aktivitet som har med skjutande att göra. Det kan ha haft med målhanteringen att göra (sticka upp en skylt genom hålet i taket och sen försöker alla träffa den); den kan också ha varit mer av övervakande karaktär (träffmarkering, varningar av olika slag). Eftersom den är öppen mot öster var det väl där som skotten slog ner; skyttarna lär då ha befunnit sig nordväst om eller väster om det här värnet.

Jag förstår att om man ska kunna vara i kriget på riktigt behöver man öva för det. Ändå är det något på en gång skrattretande, sorgligt och pinsamt över de här skjutfältspraktikerna. Det är här soldaterna övar sig på de hårda sakerna (de mjuka övar de på annan plats: leva i fält, krypa i lera, laga mat tillsammans i storkök, sova i kollektiv, lyda order, sköta sin utrustning, springa, hoppa, krypa, ge upp sin personlighet och individualitet): skjuta med gevären och kulsprutorna, kanonerna, pansarvapnen, stridsvagnarna, under fältmässiga förhållanden, i trupp, till och med en hel bataljon (att sikta och träffa övar man väl på skjutbana). Det är som att vara anmäld till årets Vasalopp, bosatt någonstans där det inte finns snö: Man får åka fram och tillbaka på asfaltsträckor iförd skidor med hjul. Jag letar efter en mer givande (”träffsäker”) jämförelse här (det var vårvinterbilden som förledde mig: Jag skulle kunna sitta på den betongbänken och dricka ett glas Glühwein i vårsolen): Det tragiska som ligger i att med stort allvar under lång tid förbereda sig för en aktivitet som inte alls går att efterlikna utanför aktiviteten själv. Det går inte att öva krig, bara vara med i det. Det är också denna realitet som gör skjutfältet så komiskt: Det stora allvar med vilket de ansvariga genomför alla övningar försöker hämta sin kraft från den svåra uppgiften (den svåraste av dem alla typ), men det går ju inte att öva sig på att döda och bli dödad, i organiserad grupp; eller resten av den där verkligheten. De här värnen som jag dokumenterar i taggen ”Värn” har ju bara undantagsvis något med kriget att göra (det är inte ett första världskriget-spel man tränar för här), utan utgör istället en konsekvens av arbetsmiljölagstiftningen (föreskriften Skjuta med skarp ammunition bland andra människor som rör på sig). De är till för att få övningen att fungera under just den förutsättningen, att det är en övning, inte riktigt krig – Alla skjuter som galningar här och för att få styrsel på det behöver vi funktionärer och de behöver visst skydd nu också annars vägrar de ställa upp. Skyddet för funktionärerna har så klart växlat över tiden, inte bara i takt med skyddslagstiftningens utveckling utan lika mycket den teknologiska utvecklingen. Förändringarna av skyddsteknikerna, vapensystem och systemen för målreglering har vandrat sida vid sida under årtiondena, och i omgångar ökat och minskat kraven inbördes mellan dessa områden. Vi kunde kanske få en bild av denna rörelse om vi skiktade kartan i årtionden med de olika anläggningarna utsatta. Ändå hjälper det oss väl dåligt. Står vi vid en anläggning kommer vi ändå inte att kunna begripa sammanhanget (likt när man ser en gammal borg alldeles bredvid motorvägen): ”Amen här kunde de väl inte skjuta det är ju bara tät skog här.”

Det är något rörande också med den här ambitionen till kvalitetssäkring. Det duger inte att bara fara rundor på fältet och skjuta på allting (just det soldaterna gör när befälen inte ser på). För att kunna bokföras som utvecklande måste övningarna uppvisa likheter med riktiga strider, krigsmässiga förhållanden. Men fältet är ju anlagt för att passa en viss typ av vapensystem i en viss typ av strid i ett visst landskap, det här nämligen. Avståndet mellan övning och verklighet blir därigenom ännu större: Siktlösa djungelområden eller otillgängliga bergslandskap finns inte med på övningskartan. Det är uppenbart att den som föreslog ett skjutfält av samma storlek i ett extremt svårforcerat bergsparti skulle få sparken: Där går det ju inte att skjuta med vapnen, inte rycka fram med stridsfordonen, det fattas skottfält.

Kategorier
Byggnader

Värn (7)

En blick in i ett värn av samma typ som Värn (6), beläget i närheten av detta. Det är länge sedan någon var här. Jag får samma impulser som alltid inför övergivna boningar: Jag skulle vilja städa upp här, skotta ut gruset, sopa, rensa bort ogräset vid dörren, plocka ner spindelvävarna, möblera upp med några enklare möbler, en matta och en gardin. Kanske skulle man kunna övernatta här. Å andra sidan gillar jag inte så här trånga utrymmen, så här tjocka dörrar, bristen på ljus och utsikt. Jag gissar jag skulle tillbringa mesta delen av tiden i trädgårdsmöblerna utanför, vid regn under ett parasoll eller en presenning. Ett ben som sticker upp ur gruset inne till vänster i rummet berättar om att döden (jag antar tvärt emot vad som var tänkt) gjort besök här (på nåt jäkla sätt).

Kategorier
Byggnader

Värn (6)

Bilden ovan visar ”baksidan” av ett värn som ligger fritt ute på det södra fältet. Den trasiga klumpen ovanpå, med armeringsjärn som sticker hit och dit, var ursprungligen ett helt, kompakt block av betong, avsett att skydda ett hål ner i värnet ovanifrån, beläget alldeles bakom klumpen. Vad man skulle nere i värnet att göra vet jag inte, observera kanske. De skjutande apparaterna är tänkta att befinna sig i kamerans riktning och skjuta över värnet. Skyttarna har inte kunnat avhålla sig från frestelsen att försöka panga sönder skyddsklumpen; själva värnet är också träffat.

Bilden nedan visar ingången till värnet från ”framsidan” (det är i öster). Till vänster om ingången finns en rad nedgrävda rör med ena mynningen utomhus, den andra i ”hallen” inne i värnet. Kanske kunde man genom dessa spana in skjutresultatet på något sätt. Kanske var det genom dessa man förr i tiden (innan radiostyrningens tid) reglerade de linspel som fick olika mål att åka upp och ner.

Kategorier
Byggnader

Värn (5)

Ett ”värn” från en plats strax söder om fältets centrum. Har ingen aning om vad det haft för användning eller från vilken tid det kan tänkas vara. Jag gissar på potatiskällare, från när åkrarna här var odlade. Kungar, potatisar, soldater – den här byggnadsformen har sina givna mått och begripliga funktioner. Den befinner sig inom en skala som ligger nära människans kropp (hennes mått) och hennes vardagsförmåga.

Det är långt från denna byggnad och till sockenkyrkan. Samtidigt råkar denna jordkällare vara belägen i ett område av ovanligt högstämd karaktär (de norra delarna av Tåbrolyckan, för 100 år sedan livlig jordbruksbygd med flera gårdar, vägar och omfattande odling). Här är nu (idag) ett stort område av långa ringlande stenmurar och gärdsgårdar, husgrunder och kulturväxter, alltsammans inplacerat under enorma, högresta bokträd. Taket till den sal dessa träd bildar är så tätt att solen inte når igenom under växtperioden. Det gör att marken är helt fri från grönskande växtlighet, endast täckt av den prasslande mattan av trädens fjolårslöv.

Genom sina höga valv och väldiga volym, takets höjd, markens stillhet, inger salarna en känsla av just den sortens rymd där själar har plats: Medan i verkligheten de fria, storslagna platser där man gärna tror att också människans själ är befriad – de brusande vidderna vid Dammersryet (några stenkast härifrån, på andra sidan Mårtensbjer) med utsikter åt alla håll och landskap – snarare pekar bort från människan själv (pekar henne till ett annat, en annan plats, den vid regnbågens slut), har dessa salar förmågan att föra samman människan med sig egen själslighet. Som i kyrkans rum (som någon på Kulturradion en gång föreslog, jag minns inte vem): Människans själ (inte först och främst gudens) behöver en sådan rymd, det betyder: För att kunna möta min egen själslighet (eller kalla det andlighet) krävs ett rum tillräckligt öppet för att min själslighet ska kunna vara förhanden, och tillräckligt tillslutet för att jag själv inte frestas smita min väg (till horisonterna (Blekinge), till stjärnornas eller månens villkorslösa oändlighet).

Jag vet att detta sätt att resonera blir möjligt bara genom en mängd insnävningar av alla möjliga fakta och realiteter, men det hjälper mig förstå något hos mig själv, saker och ting som går igen på alla möjliga områden av livets vardagar. Jag tänker också på att samma villkor gäller för historien, samma villkor gäller för att vi ska kunna se historien inte bara som noteringar på en livlös tidsaxel, men som händelser i detsamma levande liv där jag befinner mig (inte som ”skikt” i ett landskap (inte den arkeologiska metaforen), utan som djupt landskap, som djupsinnigt landskap, som landskap öppet i den andra, den slutna bemärkelsen).

Kategorier
Byggnader

Värn (4)

Ett annat värn, i närheten av det jag betecknat nr 3. Det har öppningen åt väster, och militär logik styr då fiendens anfall till österifrån. Det är inte så lite Ringen över den här miljön tycker jag – därför blir jag också så nervös att jag inte tar mig tid att kliva ner i den, känna i den, lukta i den, göra klarsynthetens brottsplatsundersökning för att blottlägga alla kroppar som vistats här, alla gester, rop, all leda, skräck: den sortens omvända arkeologi (eller bättre (för att inte här förvirra kring tidsriktningen): motställda) som istället för att gissa människohetens alla detaljer och sammanhang, försöker gissa tingens: Gevären, bajonetterna, knivarna, vattenflaskor, otäta, stinkande uniformer, fettindränkta kepsar, hårt snörade kängor… Det regnar kraftigt också.

Om det verkligen är ett värn måste jag skriva att det är från förr i tiden – och genast då synliggörs uttryckets relativa karaktär. Också fältet självt har sin egen, långa historia (det är 70 år nu), som inte bara lämnat fältets egna ruiner och förfallande aktiviteter efter sig, utan hunnit se hela landskapet omvandlas: odlade åkrar bli till hedmark, fullvuxna skogar avverkas till kala vidder, öppna lundar med utsikt över dal och hed försvinna i ohejdbar sly.

Förr-i-tidandets ideologiska karaktär kommer i full dager (blänket av dess vapen sticker till i ögat): Från motskjutfältarna till förskjutfältarna, från vittnesbörderna från människorna som bodde här till bloggposterna från de coola grillpartyna på stranden, från Riksantikvarieämbetsmännens lustiga dillande om ”fornlämningsliknande lämning” (jag föregriper här en post om R-märkningen av saker och ting) till mitt eget försök att peka ut egenheter här (i deras mångdimensionalitet).  Att respektera dessa olika perspektiv är utmaningen.

Kategorier
Byggnader

Värn (3)

Inne i snåren på de högsta höjderna på fältets högsta punkt. Det är egentligen en vacker skog här, med mycket stora, mycket gamla bokträd, men det går inte att få syn på den eftersom blickfältet är förstört av omfattande, ogenomträngliga snår av lövsly (framförallt bok). Det som skulle vara sköna lundar är tvärtom: ett slags grottor ovan jord där man tränger sig fram, hukande, för att försöka hitta en öppning, räddningen…

Det gick inte att fota den här anläggningen, eftersom den är så omgärdad av sly att det inte går att få skottfält. Det är en grop med en öppning åt öster (fienden tänks då komma från väster), sidorna består av travad sten.

Kategorier
Byggnader

Värn (2)

Kategorier
Byggnader

Värn

Jag kan inte avgöra vad det här har haft för funktion. Kanske har det varit en tidig version av den yngre, funktionellare Övningsplats. Omvänt kan det vara ett äldre Skyddsrum. Det finns ett runt hål i betonglocket. Rörhålet är djupt och avsett att stiga ner i, men är nu fyllt av löv och annat.