Bilden är kanske i förstone lite otydlig, men den dokumenterar en raserad inhägnad som var rest av Riksantikvarieämbetet – se de små skyltarna med runmärkningen (det är väl Länsstyrelsen som sköter det praktiska å ämbetets vägnar). Inhägnaden har vält (mest av tiden gissar jag, det är inte jag som haft omkull den), sedan har någon släpat ihop virket i en hög (i väntan på vad?). Ville jag vara lustig skulle jag kalla det en lämning efter Riksantikvarieämbetet, och i min tur märka upp den på något sätt (mer beständigt kanske). I verkligheten lider ämbetet dubbelt nederlag här: Inte bara har deras markering av en fornlämning rasat ihop i en hög, själva lämningen är också (avsiktligt) förstörd.
Det de ville skydda och markera här är ett stenblock med hällristningar (i formen av skålgropar, så kallade älvkvarnar), ett block som redan vid tillfället för inhägnandet var sprängt i bitar.
Ämbetet är upprört. I sin fyndrapport skriver de:
1) Älvkvarnsförekomst, rest av, 2×1.5 m (NV-SÖ), i block, restav, ca 4.5×3.5 m st (ÖNÖ-VSV) och nu ca 1.3 m h, bestående av ca40 älvkvarnar och 2 ovala fördjupningar. Älvkvarnarna är 3-6 cmdiam och 0.5-2 cm dj, flertalet är vittrade. De ovalafördjupningarna är 10×6 cm st och 2 cm dj, vittrade. Förekomstenär belägen i blockets NÖ-sluttande sida, begränsad åt SV av ensprängkant. Större delen av blockets SV del har sprängts(skjutits?) bort relativt nyligen (mycket tragiskt!). En senjordvall ansluter till blocket i N.10 m V om nr 1 är:2) Älvkvarnsförekomst, 1×0.7 m (ÖNÖ-VSV), i block, ca 1.5×1 m st(ÖNÖ-VSV) och ca 0.2 m h, bestående av 5 älvkvarnar. Dessa ärbelägna i blockets flata, svagt S-SV-sluttande översida.Begränsad av torvkant åt S.
Det är uppenbart att de inte kan avhålla sig en dom över avsiktligheten i detta (”skjutits?”), och reaktionen är så stark som den här typen av rapporter kan tillåta sig; det sipprar ut ur texten. Ändå är jag osäker över hur autentisk kraften i detta är. Ämbetet har låtit läsa in de handskrivna texterna till digitalt format med hjälp av en särskild mjukvara för den sortens översättningar mellan medium. Texten är sedan inte manuellt kontrolläst. Mjukvaran är imponerande. Ändå kan den ju göra misstag, till exempel missa på skiljetecken, förkortningar eller ordmellanrum.
Det är två lämningar här, och de är tecknade på olika sidor eller uppslag i den anteckningsbok där dokumentationen har förts in. Jag tycker det verkar ha blivit ett fel i faksimiltrycket av det aktuella uppslaget: Antingen har man råkat fotografera samma sida två gånger (i tron att man fotat båda), eller så har man helt missat den ena sidan (det är svårt att känna sig helt säker här, eftersom det är hopplöst att veta om ämbetet presenterar två skilda lämningar här eller bara en enda – söktjänsten för kartan levererar olika resultat varje gång, och resultatet är dessutom dynamiskt och godtyckligt numrerat utifrån principer som bara har med kartpresentationen att göra, och ingenting med lämningarnas identitet). Därför kan man inte se hela den digitaliserade texten i faksimil. I den del man ändå ser, finns inte kraftförstärkningen med (utropstecknet alltså, trots att det verkar vara rätt text i övrigt):
Parentestecknen är inte heller med. Om än punkten och det lilla kluddet ovanför den skulle ha kunnat ge upphov till ett utropstecken, så kan parentestecknen, av uppenbara skäl, inte uppstå ur kludd. Trots att texten inte i övrigt är korrigerad, känns det som att det är gjort tillägg här, som ökar emfasen i ämbetets reaktion.
Riksantikvarieämbetet är i underläge i förhållande till Försvarsmakten. Det är inte den enda interna statliga strid om territoriet som utkämpas här. Även Naturvårdsverket och Försvarsmakten har av och till olika uppfattningar om den reella möjligheten att efterleva kraven på ett Natura 2000-område, i det fall marken ständigt belastas av stridsövningar. Men det är inget sten-sax-påse som gäller här. Försvarsmakten smäller alltid högst. Vi är ju alla fullt medvetna om att krig alltid åsidosätter alla värden, också kulturarvet och naturen. På ett sätt som är svårt att tänka innebär detta att krigets egna inre värden alltid är abstrakta, bortanför de levande människorna själva och allt som har med de levande människorna att göra.