Kategorier
Byggnader

Värn (8)

20130331035

Det här är ett värn av samma typ som det som visas i posten Värn, kalla det för en brunn i genomskärning (en kort brunn). Den är nedgrävd i marken men nu är utrymmet i den fyllt av jord och annat. I brukbart skick gissar jag det är tänkt att någon eller några ska stiga ner i brunnen, och därnere ska de utföra något slags aktivitet som har med skjutande att göra. Det kan ha haft med målhanteringen att göra (sticka upp en skylt genom hålet i taket och sen försöker alla träffa den); den kan också ha varit mer av övervakande karaktär (träffmarkering, varningar av olika slag). Eftersom den är öppen mot öster var det väl där som skotten slog ner; skyttarna lär då ha befunnit sig nordväst om eller väster om det här värnet.

Jag förstår att om man ska kunna vara i kriget på riktigt behöver man öva för det. Ändå är det något på en gång skrattretande, sorgligt och pinsamt över de här skjutfältspraktikerna. Det är här soldaterna övar sig på de hårda sakerna (de mjuka övar de på annan plats: leva i fält, krypa i lera, laga mat tillsammans i storkök, sova i kollektiv, lyda order, sköta sin utrustning, springa, hoppa, krypa, ge upp sin personlighet och individualitet): skjuta med gevären och kulsprutorna, kanonerna, pansarvapnen, stridsvagnarna, under fältmässiga förhållanden, i trupp, till och med en hel bataljon (att sikta och träffa övar man väl på skjutbana). Det är som att vara anmäld till årets Vasalopp, bosatt någonstans där det inte finns snö: Man får åka fram och tillbaka på asfaltsträckor iförd skidor med hjul. Jag letar efter en mer givande (”träffsäker”) jämförelse här (det var vårvinterbilden som förledde mig: Jag skulle kunna sitta på den betongbänken och dricka ett glas Glühwein i vårsolen): Det tragiska som ligger i att med stort allvar under lång tid förbereda sig för en aktivitet som inte alls går att efterlikna utanför aktiviteten själv. Det går inte att öva krig, bara vara med i det. Det är också denna realitet som gör skjutfältet så komiskt: Det stora allvar med vilket de ansvariga genomför alla övningar försöker hämta sin kraft från den svåra uppgiften (den svåraste av dem alla typ), men det går ju inte att öva sig på att döda och bli dödad, i organiserad grupp; eller resten av den där verkligheten. De här värnen som jag dokumenterar i taggen ”Värn” har ju bara undantagsvis något med kriget att göra (det är inte ett första världskriget-spel man tränar för här), utan utgör istället en konsekvens av arbetsmiljölagstiftningen (föreskriften Skjuta med skarp ammunition bland andra människor som rör på sig). De är till för att få övningen att fungera under just den förutsättningen, att det är en övning, inte riktigt krig – Alla skjuter som galningar här och för att få styrsel på det behöver vi funktionärer och de behöver visst skydd nu också annars vägrar de ställa upp. Skyddet för funktionärerna har så klart växlat över tiden, inte bara i takt med skyddslagstiftningens utveckling utan lika mycket den teknologiska utvecklingen. Förändringarna av skyddsteknikerna, vapensystem och systemen för målreglering har vandrat sida vid sida under årtiondena, och i omgångar ökat och minskat kraven inbördes mellan dessa områden. Vi kunde kanske få en bild av denna rörelse om vi skiktade kartan i årtionden med de olika anläggningarna utsatta. Ändå hjälper det oss väl dåligt. Står vi vid en anläggning kommer vi ändå inte att kunna begripa sammanhanget (likt när man ser en gammal borg alldeles bredvid motorvägen): ”Amen här kunde de väl inte skjuta det är ju bara tät skog här.”

Det är något rörande också med den här ambitionen till kvalitetssäkring. Det duger inte att bara fara rundor på fältet och skjuta på allting (just det soldaterna gör när befälen inte ser på). För att kunna bokföras som utvecklande måste övningarna uppvisa likheter med riktiga strider, krigsmässiga förhållanden. Men fältet är ju anlagt för att passa en viss typ av vapensystem i en viss typ av strid i ett visst landskap, det här nämligen. Avståndet mellan övning och verklighet blir därigenom ännu större: Siktlösa djungelområden eller otillgängliga bergslandskap finns inte med på övningskartan. Det är uppenbart att den som föreslog ett skjutfält av samma storlek i ett extremt svårforcerat bergsparti skulle få sparken: Där går det ju inte att skjuta med vapnen, inte rycka fram med stridsfordonen, det fattas skottfält.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *