Det är en liten by som uppstått på heden, alldeles mellan de rivna byarna Killehus och Bäckahus (bland träden till vänster i bild), och den likaså rivna byn Kyrkokullen (bakom kameran). Husen är kulisser uppställda på var sida om en tänkt bygata. Invid husen står invånarnas bilar parkerade. På markerna runtom går bybornas fårflock och betar. Det är en fin plats för att anlägga en by, också för militären. Jag undrar i vilket land den i deras fantasi befinner sig.
Det här är ett värn av samma typ som det som visas i posten Värn, kalla det för en brunn i genomskärning (en kort brunn). Den är nedgrävd i marken men nu är utrymmet i den fyllt av jord och annat. I brukbart skick gissar jag det är tänkt att någon eller några ska stiga ner i brunnen, och därnere ska de utföra något slags aktivitet som har med skjutande att göra. Det kan ha haft med målhanteringen att göra (sticka upp en skylt genom hålet i taket och sen försöker alla träffa den); den kan också ha varit mer av övervakande karaktär (träffmarkering, varningar av olika slag). Eftersom den är öppen mot öster var det väl där som skotten slog ner; skyttarna lär då ha befunnit sig nordväst om eller väster om det här värnet.
Jag förstår att om man ska kunna vara i kriget på riktigt behöver man öva för det. Ändå är det något på en gång skrattretande, sorgligt och pinsamt över de här skjutfältspraktikerna. Det är här soldaterna övar sig på de hårda sakerna (de mjuka övar de på annan plats: leva i fält, krypa i lera, laga mat tillsammans i storkök, sova i kollektiv, lyda order, sköta sin utrustning, springa, hoppa, krypa, ge upp sin personlighet och individualitet): skjuta med gevären och kulsprutorna, kanonerna, pansarvapnen, stridsvagnarna, under fältmässiga förhållanden, i trupp, till och med en hel bataljon (att sikta och träffa övar man väl på skjutbana). Det är som att vara anmäld till årets Vasalopp, bosatt någonstans där det inte finns snö: Man får åka fram och tillbaka på asfaltsträckor iförd skidor med hjul. Jag letar efter en mer givande (”träffsäker”) jämförelse här (det var vårvinterbilden som förledde mig: Jag skulle kunna sitta på den betongbänken och dricka ett glas Glühwein i vårsolen): Det tragiska som ligger i att med stort allvar under lång tid förbereda sig för en aktivitet som inte alls går att efterlikna utanför aktiviteten själv. Det går inte att öva krig, bara vara med i det. Det är också denna realitet som gör skjutfältet så komiskt: Det stora allvar med vilket de ansvariga genomför alla övningar försöker hämta sin kraft från den svåra uppgiften (den svåraste av dem alla typ), men det går ju inte att öva sig på att döda och bli dödad, i organiserad grupp; eller resten av den där verkligheten. De här värnen som jag dokumenterar i taggen ”Värn” har ju bara undantagsvis något med kriget att göra (det är inte ett första världskriget-spel man tränar för här), utan utgör istället en konsekvens av arbetsmiljölagstiftningen (föreskriften Skjuta med skarp ammunition bland andra människor som rör på sig). De är till för att få övningen att fungera under just den förutsättningen, att det är en övning, inte riktigt krig – Alla skjuter som galningar här och för att få styrsel på det behöver vi funktionärer och de behöver visst skydd nu också annars vägrar de ställa upp. Skyddet för funktionärerna har så klart växlat över tiden, inte bara i takt med skyddslagstiftningens utveckling utan lika mycket den teknologiska utvecklingen. Förändringarna av skyddsteknikerna, vapensystem och systemen för målreglering har vandrat sida vid sida under årtiondena, och i omgångar ökat och minskat kraven inbördes mellan dessa områden. Vi kunde kanske få en bild av denna rörelse om vi skiktade kartan i årtionden med de olika anläggningarna utsatta. Ändå hjälper det oss väl dåligt. Står vi vid en anläggning kommer vi ändå inte att kunna begripa sammanhanget (likt när man ser en gammal borg alldeles bredvid motorvägen): ”Amen här kunde de väl inte skjuta det är ju bara tät skog här.”
Det är något rörande också med den här ambitionen till kvalitetssäkring. Det duger inte att bara fara rundor på fältet och skjuta på allting (just det soldaterna gör när befälen inte ser på). För att kunna bokföras som utvecklande måste övningarna uppvisa likheter med riktiga strider, krigsmässiga förhållanden. Men fältet är ju anlagt för att passa en viss typ av vapensystem i en viss typ av strid i ett visst landskap, det här nämligen. Avståndet mellan övning och verklighet blir därigenom ännu större: Siktlösa djungelområden eller otillgängliga bergslandskap finns inte med på övningskartan. Det är uppenbart att den som föreslog ett skjutfält av samma storlek i ett extremt svårforcerat bergsparti skulle få sparken: Där går det ju inte att skjuta med vapnen, inte rycka fram med stridsfordonen, det fattas skottfält.
En blick in i ett värn av samma typ som Värn (6), beläget i närheten av detta. Det är länge sedan någon var här. Jag får samma impulser som alltid inför övergivna boningar: Jag skulle vilja städa upp här, skotta ut gruset, sopa, rensa bort ogräset vid dörren, plocka ner spindelvävarna, möblera upp med några enklare möbler, en matta och en gardin. Kanske skulle man kunna övernatta här. Å andra sidan gillar jag inte så här trånga utrymmen, så här tjocka dörrar, bristen på ljus och utsikt. Jag gissar jag skulle tillbringa mesta delen av tiden i trädgårdsmöblerna utanför, vid regn under ett parasoll eller en presenning. Ett ben som sticker upp ur gruset inne till vänster i rummet berättar om att döden (jag antar tvärt emot vad som var tänkt) gjort besök här (på nåt jäkla sätt).
Bilden ovan visar ”baksidan” av ett värn som ligger fritt ute på det södra fältet. Den trasiga klumpen ovanpå, med armeringsjärn som sticker hit och dit, var ursprungligen ett helt, kompakt block av betong, avsett att skydda ett hål ner i värnet ovanifrån, beläget alldeles bakom klumpen. Vad man skulle nere i värnet att göra vet jag inte, observera kanske. De skjutande apparaterna är tänkta att befinna sig i kamerans riktning och skjuta över värnet. Skyttarna har inte kunnat avhålla sig från frestelsen att försöka panga sönder skyddsklumpen; själva värnet är också träffat.
Bilden nedan visar ingången till värnet från ”framsidan” (det är i öster). Till vänster om ingången finns en rad nedgrävda rör med ena mynningen utomhus, den andra i ”hallen” inne i värnet. Kanske kunde man genom dessa spana in skjutresultatet på något sätt. Kanske var det genom dessa man förr i tiden (innan radiostyrningens tid) reglerade de linspel som fick olika mål att åka upp och ner.
Ett ”värn” från en plats strax söder om fältets centrum. Har ingen aning om vad det haft för användning eller från vilken tid det kan tänkas vara. Jag gissar på potatiskällare, från när åkrarna här var odlade. Kungar, potatisar, soldater – den här byggnadsformen har sina givna mått och begripliga funktioner. Den befinner sig inom en skala som ligger nära människans kropp (hennes mått) och hennes vardagsförmåga.
Det är långt från denna byggnad och till sockenkyrkan. Samtidigt råkar denna jordkällare vara belägen i ett område av ovanligt högstämd karaktär (de norra delarna av Tåbrolyckan, för 100 år sedan livlig jordbruksbygd med flera gårdar, vägar och omfattande odling). Här är nu (idag) ett stort område av långa ringlande stenmurar och gärdsgårdar, husgrunder och kulturväxter, alltsammans inplacerat under enorma, högresta bokträd. Taket till den sal dessa träd bildar är så tätt att solen inte når igenom under växtperioden. Det gör att marken är helt fri från grönskande växtlighet, endast täckt av den prasslande mattan av trädens fjolårslöv.
Genom sina höga valv och väldiga volym, takets höjd, markens stillhet, inger salarna en känsla av just den sortens rymd där själar har plats: Medan i verkligheten de fria, storslagna platser där man gärna tror att också människans själ är befriad – de brusande vidderna vid Dammersryet (några stenkast härifrån, på andra sidan Mårtensbjer) med utsikter åt alla håll och landskap – snarare pekar bort från människan själv (pekar henne till ett annat, en annan plats, den vid regnbågens slut), har dessa salar förmågan att föra samman människan med sig egen själslighet. Som i kyrkans rum (som någon på Kulturradion en gång föreslog, jag minns inte vem): Människans själ (inte först och främst gudens) behöver en sådan rymd, det betyder: För att kunna möta min egen själslighet (eller kalla det andlighet) krävs ett rum tillräckligt öppet för att min själslighet ska kunna vara förhanden, och tillräckligt tillslutet för att jag själv inte frestas smita min väg (till horisonterna (Blekinge), till stjärnornas eller månens villkorslösa oändlighet).
Jag vet att detta sätt att resonera blir möjligt bara genom en mängd insnävningar av alla möjliga fakta och realiteter, men det hjälper mig förstå något hos mig själv, saker och ting som går igen på alla möjliga områden av livets vardagar. Jag tänker också på att samma villkor gäller för historien, samma villkor gäller för att vi ska kunna se historien inte bara som noteringar på en livlös tidsaxel, men som händelser i detsamma levande liv där jag befinner mig (inte som ”skikt” i ett landskap (inte den arkeologiska metaforen), utan som djupt landskap, som djupsinnigt landskap, som landskap öppet i den andra, den slutna bemärkelsen).
Ett annat värn, i närheten av det jag betecknat nr 3. Det har öppningen åt väster, och militär logik styr då fiendens anfall till österifrån. Det är inte så lite Ringen över den här miljön tycker jag – därför blir jag också så nervös att jag inte tar mig tid att kliva ner i den, känna i den, lukta i den, göra klarsynthetens brottsplatsundersökning för att blottlägga alla kroppar som vistats här, alla gester, rop, all leda, skräck: den sortens omvända arkeologi (eller bättre (för att inte här förvirra kring tidsriktningen): motställda) som istället för att gissa människohetens alla detaljer och sammanhang, försöker gissa tingens: Gevären, bajonetterna, knivarna, vattenflaskor, otäta, stinkande uniformer, fettindränkta kepsar, hårt snörade kängor… Det regnar kraftigt också.
Om det verkligen är ett värn måste jag skriva att det är från förr i tiden – och genast då synliggörs uttryckets relativa karaktär. Också fältet självt har sin egen, långa historia (det är 70 år nu), som inte bara lämnat fältets egna ruiner och förfallande aktiviteter efter sig, utan hunnit se hela landskapet omvandlas: odlade åkrar bli till hedmark, fullvuxna skogar avverkas till kala vidder, öppna lundar med utsikt över dal och hed försvinna i ohejdbar sly.
Förr-i-tidandets ideologiska karaktär kommer i full dager (blänket av dess vapen sticker till i ögat): Från motskjutfältarna till förskjutfältarna, från vittnesbörderna från människorna som bodde här till bloggposterna från de coola grillpartyna på stranden, från Riksantikvarieämbetsmännens lustiga dillande om ”fornlämningsliknande lämning” (jag föregriper här en post om R-märkningen av saker och ting) till mitt eget försök att peka ut egenheter här (i deras mångdimensionalitet). Att respektera dessa olika perspektiv är utmaningen.
Inne i snåren på de högsta höjderna på fältets högsta punkt. Det är egentligen en vacker skog här, med mycket stora, mycket gamla bokträd, men det går inte att få syn på den eftersom blickfältet är förstört av omfattande, ogenomträngliga snår av lövsly (framförallt bok). Det som skulle vara sköna lundar är tvärtom: ett slags grottor ovan jord där man tränger sig fram, hukande, för att försöka hitta en öppning, räddningen…
Det gick inte att fota den här anläggningen, eftersom den är så omgärdad av sly att det inte går att få skottfält. Det är en grop med en öppning åt öster (fienden tänks då komma från väster), sidorna består av travad sten.
Den här grejen kikar fram ur skogsbrynet ovanför Flodahus. Samtidigt är den uppenbarligen gjord för att kika fram ur. På tre sidor finns små gluggar där man kan titta ut; bakom den korrugerade täckskiva som vetter ut mot gårdsplatsen och vattnen, döljer sig med all säkerhet en större ruta.
Den har varit mobil en gång, men nu är den inte flyttad på många år. Från början kanske något som ingått i den militära aktiviteten (att övervaka händelserna, men inte i funktionen av att vara befäl över dem, utan snarare neutral iakttagare (övningsledare, övningsdomare)). Sedan via inofficiella vägar och processer placerad här i annat syfte (Kan vi inte få ta den där gamla vagnen och ställa upp den vid Flodahus, bussiga, ni använder den ju ändå inte längre?): För att skåda fåglar eller annat vilt (minns den nedfallna holken vid Flodahus, avsedd för stor fågel). Därefter kvarglömd, efter det att också denna andra användning av ett eller annat (slumpartat) skäl upphört (personen som var drivande flyttade, fåglarna kom inte tillbaka…). Lärdom: Allt som saknar förvaltning kommer förfalla.
Den här boden är en hård kub, med järnbeslag, förstärkningar, hänglås. På samma gång är den dåligt underhållen, med murknande paneler. Kikar man litet närmare ser man en annan motsägelse: in i huset löper nya, tjocka ledningar för infrastruktur av något slag (elektricitet, kommunikation). Jag fantiserar om elslukande utrustning därinne (i den lilla boden), eventuellt ett kopplingshus för att sammanföra saker och ting (det står en mast för radiokommunikation i buskarna alldeles bakom). Ledningarna berättar om en betydelse bodens utseende inte kan motsvara.
Den står placerad inte långt alls från fältets stora trafikstråk, men jag tror ändå det bara är jag som har sett den. Den är en gåta, omöjlig att ställa.
En liten stuga med brant takvinkel och snyggt tak i plåt, proper dörr, på hjul, men utan fönster. Det kanske går att öppna dörren och kika in, jag vet inte, jag har inte velat gå fram till den.
Den står fritt på heden ungefär mitt emellan de rivna byarna Killehus och Kyrkokullen, och trots att den är mobil (det går att dra den med bil eller annat fordon) har den stått där länge. Kanske är den tänkt som del i något slags mål (fast utan att man får skjuta på den förstås, det är en riktig byggnad, inte en silhuett avsedd att bombardera och skjuta sönder). Kanske har den helt annat syfte, som redskapsbod eller förråd av något slag, eller som del av fältets civila verksamheter (fårskötsel, boskapsskötsel, hästhållningen).
Det är ett hus (hur man än ser på den lilla stugan), den citerar bebyggelse: den anvisar inte bara platsen där man kan bo, utan antyder hela sammanhanget: utsikten, trädgård, vardagens rörelser hit och dit… Placerad mellan de tömda platserna för två rivna byar, kommenterar den ironiskt fältets historia och utveckling.
Fram till dess skjutfältet inrättas ligger det en gård här, vid Flodahus. Södra Öståkra är närmsta granne då. Jag skriver inrättas, men den neutraliteten är omöjlig: i striden mellan skjutfältshatarna och de som försvarar fältet, finns ingen tredje position. Det är inte så att den inte går att tänka, men den accepteras inte. Vi har sett det utfallet otaliga gånger, i den inhemska politiken, i världspolitiken (vi har sett några komiska exempel på motsatsen också). När detta förbud mot neutralitet dyker upp, är det normalt tecknet för att frågan betraktas som moralisk: det finns bara ett svart eller ett vitt, ett för eller mot, eftersom valet har samma dignitet som liv och död (”Är du för fascismen eller mot den!?” ”Jag tror jag är lite mitt emellan.”). I den här typen av stridsfrågor där det inte tillåts en sits mitt emellan (jag menar förstås att de har full giltighet) är det väl ofta så att den ursprungliga frågan har genuin moralisk giltighet, men medan tidens gång för många har förändrat frågans förutsättningar, är det för många andra för alltid otillåtet att förflytta sig från den ursprungliga striden (det är som att stå på Elverket, efter att ha slagit en 4:a på Götgatan, och av sina medspelare plötsligt avkrävas sin syn på systemet med fängelseinrättningar). När tiden går avmattas ”det moraliska”, och ersätts successivt av ”det historiska” (det är därför vi tycker det är ok att gräva upp eller helt enkelt förstöra vissa gravar, men inte andra).
Min position är att det är som det är med skjutfältet, det finns här, det hände, det går inte att göra ogjort, det går inte att återskapa det som var. Vi vet inte om de ”goda” konsekvenserna av fältets närvaro (till exempel att området undvikit exploatering – jämför med de omfattande stugbyområdena som vuxit upp både norr och söder om skjutfältsgränsen) är större eller mindre än vad som varit fallet om fältet aldrig blivit till – vi vet inte säkert vad vi ska mena med ”goda” konsekvenser, vi vet inte hur vi skulle mäta dem heller, om vi identifierade dem enligt den ena eller andra värderingsgrunden. Staten gör såna här saker, det är del av dess inre rationalitet (exproprierar mark i samband med infrastrukturutbyggnaden, bidrar till exploateringen av områden genom infrastrukturutbyggnaden), som sedan, senare, kan hamna i annan belysning, och framstå som ”ogenomtänkta”, ”misslyckade”, ”onödiga”, när tiderna har ändrat på förutsättningarna, världen förändrats. Lärdomen ska väl inte vara Undrar hur det här kommer att stå sig över tid? utan istället Allt förändras över tid (jämför till exempel den samtidigt komiskt egocentriska och perspektivlösa världsbild som leder till beslutet att döpa en väg till Biblioteksvägen, eftersom biblioteket ligger där).
På 1860-talets Generalstabskarta är platsen preciserad som skogvaktarboställe, vilket både berättar om detta stående kartteckens betydelse som brottspreventiv signal, och den tidens värderelation mellan å ena sidan skog/vilt, å andra människor. På 1920-talets kartblad ser man konturerna av en hel gård här, innanför stenmurarna, och vägen går här förbi. På den ekonomiska kartan från 70-talet är visserligen namnet kvar, men gårdsbildningen och vägen är borta, de är försvunna utan spår.
Platsen ligger mycket vackert, på en kulle mitt emellan kortändarna av två långsmala vatten. Det är en plats för människor (och mänskors själar). Livet kanske inte var gott här, vad vet jag… – Men jag vilar inte i denna plats av sentimental upphetsning över de människor som bott här, genom åren. Jag känner inte till dem, vet inte vilka de var. Min känslosamhet kommer istället ur själva människosamheten: att det inuti detta fyrkantiga murverk fäster avtryck av blickars och händers smekningar som alla stannat här, inte försvunnit upp i tidens färd mot nu, inte utplånats i nuets annektering av alla ögonblick. Just det att vi bor här, i gräsets böjningar, kastanjens lövkrona, det numera helt och hållet ihåliga äppelträdets ännu grönskande grenar.
Jag kanske skulle kalla det en pedagogisk kvalitet snarare än ”existensiell” (jag far inte efter det mystiskas ontologi här, utan är bara ute efter att antyda öppenheten, ovissheten, det oavslutade, oavgjorda): den underliga motsägelse som kunde uttryckas som att det först är i vittnena över den avslutade, stängda historien, som kopplingarna bakåt kommer till liv, till det liv jag lever nu. De öppnar historien som det moraliska, den tråd där jag är ansluten till landskapet i dess fulla vidd.
Och också min egen historia är ju riven på liknande sätt (just liksom urriven ur en annars prima skrift): Då var det också ett slags skjutfält som tryckte på (behovet av skottfält), det var militära aktiviteter, det var, på samma sätt som här, i verkligheten, och med samma vilja att fysiskt utplåna historien, för att säkerställa att ingen någonsin skulle kunna kräva att få komma tillbaka, att få återta. Det de sörjde mest var gravarna, som blev kvar.
Jag kan inte avgöra vad det här har haft för funktion. Kanske har det varit en tidig version av den yngre, funktionellare Övningsplats. Omvänt kan det vara ett äldre Skyddsrum. Det finns ett runt hål i betonglocket. Rörhålet är djupt och avsett att stiga ner i, men är nu fyllt av löv och annat.
Det här är den anläggning där man övade sig på att kasta handgranat, medan resten av gruppen satt i skydd i den bunkerliknande anläggningen i posten Skyddsrum.
Det är en massiv liten byggnad, numera någorlunda övergiven. Den har öppning på andra sidan, och invändigt en inredning av bänkar utmed den 6-kantiga formen. Här inne satt den del av en övningsgrupp som inte befann sig i en annan anläggning, i kamerans riktning, där en värnpliktig fick öva sig i att kasta handgranat. De som inte kastade befann sig i skydd inne i det här skyddsrummet.
Trots den massiva konstruktionen inger det en känsla av utsatthet. Jag tror det har nåt att göra med att man är avskuren från världen, från vägen, händelserna, utan möjlighet att se eller höra. Inne i cirkelrummet upplever man att vad som helst skulle kunna hända när som helst, utan att man hann reagera.
På väggarna har någon skrivit i hög, röd skrift: VÄGRA VÄRNPLIKT. I den här omgivningen (inramat så här) får utropet snarare en citerande, närmast ironisk funktion, än det ursprungliga uppropets maning till motstånd. Om texten inte klottrats av några av ”traktens ungdomar” som med en överspänd armrörelse försökt förhålla sig till en vuxenvärld de ännu inte känner men vill utmana, återstår värnpliktiga själva som upphovsmän, desamma som bevisligen redan kapitulerat för statens kallelse. Det blir till en rörande bekännelse: Det här ville jag men vågade inte.
Mossbeklädd, snart kamouflerad av buskar – jag kommer att tänka på en mystisk, obegriplig anläggning för hjältarna som kraschat på den där ön och irrade runt där i hundratals avsnitt utan att komma nån vart med nånting.