Jag blev så förvånad när jag stötte ihop med 72, härom morgonen, i den fortfarande regnblöta skogen, med kantarellplockning som officiellt ärende, men i verkligheten ute lika mycket i den dolda men lönlösa förhoppningen att återfinna min finaste svampkniv som jag tappat i skogen dagen innan, när jag var på uppdraget att ta ett foto på stolpskylten till posten Televerket. Jag letade förstås där (Norra Öståkra), men där låg den inte (förstås). Jag förstår inte hur jag kunde tappa den. Jag är inte van vid det, att tappa bort saker så där.
Fylld av den där olyckan (olyckligheten) blev jag än mer överraskad när 72 plötsligt stod framför mig (min förväntan var på annat håll, dubbelt). Det oväntade i detta: att just på denna plats, i skogen, till synes utan anledning, utan förvarning, på mycket nära håll stå framför (liksom öga mot öga) den propra, intakta, helt självklara skylten. Jag gissar att ingen sett den på många år – jag gissar att hela den här serien för länge sedan slutat signalera. Jag gissar att de står där men det är ingen som ser dem.
Med 72 flyttas den här serien upp ett tiotal, och sträcker sig till möjligheten av åtminstone 20 nummer. Eftersom flera av dem står i skogen kan det inte handla om skottfält, riktningar, gränser. Flera står invid vägar, rentav vägars start eller slut, och skulle därför kunna ange vägarnas identitet, men några av dem står snarare bara rakt ute i terrängen.
Eftersom nummerskyltar inte säger sin innebörd rakt ut får de sin mening först genom relationen till det register där meningen är förtecknad. Endast med registret i fickan (i huvudet) kan skyltarna tolkas. Går registret förlorat så går på sätt och vis också skyltarna förlorade – de övergår från att vara signifierande objekt inom ett känt sammanhang, till att vara solitära utrop (vi fattar att det är en skylt, att det står 72, men det är också allt; som att hitta en nyckel på gatan).
Seriens betydelse: 72 är dublett med 72 i en annan serie. För min del betyder det att jag måste hitta på ett sätt att skilja poster åt, eftersom jag redan bestämt mig för att namnge nummerskyltposter med skyltens nummer (jag har själv bäddat för en krock inom den serie som 72 tillhör, genom att missta 61 för 64 – men jag har redan hittat den riktiga 61 och jag tänker inte ändra mig). Jag tänker inte ändra mig när det gäller det (jag hade kunna lösa problemet genom att backa och ändra på posternas namngivning – men posterna heter det de heter, de har redan sin identitet). Jag löser det praktiska problemet genom att lägga till ett ordningstal till dubletterna (den första utgör underförstått nummer 1, den andra får nummer 2), men för att tydligt visa att det under ordningen inte ligger någon som helst värdering, utan den uppstått helt och hållet av slumpartade anledningar (jag hittade den ena först, den andra sen), sätter jag ordningstalet inom parentes (det betyder: jag ordnar dem, men bara för ordningens skull). Jag får hitta på ett system på sidan av för att hålla rätt på hur många poster med samma namn jag publicerat.
En nivå upp blir det tydligt att siffran själv inte tillräckligt klart anger skyltens identitet. Eftersom det finns två skyltar med samma nummer kan vi knappast skicka ut en människa på fältet med anvisningen att allt blir rätt vid skylt nummer 72. Vi måste börja lägga till metadata till skyltarna, otydliga egenskaper som ska försöka identifiera själva skyltserien (Det är nästan helt kvadratiska skyltar med vit botten på höga metallstolpar… eller Vi har gjort skyltarna av ett slags koniskt formade ekplankor som vi målat brandgula högst upp…). Det som nyss framstod som ett vattentätt, tvärsäkert, felfritt system för att anvisa platser i terrängen (här är det, där är det, det finns inget tvivel), faller genast sönder, så snart någon tid passerat, nya aktiviteter ägt rum, nya kartskikt tillkommit.
– Men det är trösterikt att identitet aldrig kan vara mer än en aspekt av saker och ting, och att därför tron på universell unik identitet helt enkelt inte är giltig (jag tänker på kassörskan i Konsum som för att få till ett köpslag en dag när kortbetalningen inte fungerade, förgäves försökte pressa den tyske turisten på de 4 sista siffrorna i hans personnummer – ”Han har inga fyra sista siffror”, förklarade jag vänligt). På andra sidan av detta öppnar sig det kreativa i att mening bara gäller i sitt givna sammanhang. Jag tänker inte på den banala, liksom endast kvantitativa sanningen att saker kan mena bara i kända kontexter. Tvärtom är jag ute efter den omvända innebörden av unik identitet, den där unik är en kvalitet som inte går att upprepa, inte benämna, inte föra in i ett system; den upplevelse som i alla avseenden är alldeles tillfällig, slumpartad, som inte går att dokumentera, inte överföra, inte beskriva, inte på något enda sätt ta med sig ur detta tillfälle, men som ändå har helt klar och tydlig, fyllig, innehållsrik identitet, det som för alltid skiljer den från allt.
Jag står alldeles stilla, jag stirrar på 72, jag upplever mycket starkt att den tecknar åt mig, den säger sina siffror (sju, två), men alltigenom helt stumt (som om den talade med mig, stumt). Skogen är tyst, allt är regnvått, det droppar här och där, fjolårslöven klistrar sin applikation.
(Den tecknar, men nu inte inom något refererande system: den tecknar visst, men nu tecknar den bara sig själv.)
