Etikett: Femti

Ett tjusigt exemplar i den tjusigaste nummerskyltserien. Jag kallade den serien klassisk, och inser nu att det förstås bara är en bekännelse till den medelklassposition som avgudar moderna antikviteter: Vi som har förstånd att uppskatta en riktig kvalitetsskylt, med proveniens. Men under den ironin verkar estetiska principer som inte för ett ögonblick skäms för sitt ”citerande” förhållningssätt, den skyddsväst mot allt äkta engagemang som gör det möjligt att när som helst kunna backa till Jag tycker den är intressant, istället för att tvingas försvara det förbehållslösa Jag bara älskar den. Det är ett kvalitetsbegrepp som blir dubbelt fegt: Dels vågar jag inte stå för mina val rakt av (Jag köper alla mina möbler på Jysk för där har de bara snygga grejer), dels blickar jag endast bakåt, mot de epoker som passerat, och skyndar mig ivrigt att försöka vara först att upptäcka ett nytt outforskat område (begagnade industrimöbler). Hur högljutt jag än skulle försöka förklara hur patinan hos dessa redan brukade föremål åstadkommer en aura av skönhet, något nytillverkade prylars glatta yta aldrig kan utstråla, kommer jag inte kunna överrösta den samtidiga röst som berättar att mitt liv är över – jag har aldrig haft någon framtid, framför mig har alltid bara funnits detta ständiga vända mig tillbaka till det som varit.

Nummer 52 i en numera välkänd, liksom ”klassisk” serie: Hur jag har fäst mig vid den här stabila, hållbara skylten, kommer ihåg alla möten med var och en skylt, till och med vädret den dagen. Det som är duktigt gjort och omsorgsfullt infästat i marken blir kvar. Det här exemplaret är dessutom särskilt oskadat på alla sätt, har inte ens några skotthål, det betyder: Kulor har aldrig vinit åt det här hållet. Bakom skylten är det inte tillåtet skottfält. Ur sakernas tillstånd kan man utläsa de konstigaste saker.

Jag blev full i skratt när jag överraskande (den här skyltserien överraskar mig omigen) stötte ihop med den här (det var en sån dag också: emot allting var jag ändå plötsligt här, inne i det mystiska, innesluten i det mystiska, i en morgon som efter oerhörda regnmängder under natten gick över i lätt vind och sol mellan de övergivna, kringdrivande molnen), en bit inne i snårskogen uppe på Mårtensbjer, bakom det staket som här är till för att stänga ute istället för inne boskapen (fåren, hästarna, Highland Cattle). Mitt skratt gäller inte kulhålen i sig (jag ser inget roligt med dem, vare sig jag betraktar dem i deras verkliga tillkomstsituation, eller på metanivå som kommentarer över konflikterna mellan olika beskrivningar av fältets verklighet (det tygellösa uppror som ligger i att så snart möjligheten erbjuds skjuta sönder den skylt som anvisar var man ska vara placerad när man skjuter)). Jag blir glad över detta tecken för tid som passerat… Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det blir banalt (det skyms under saker så självklara att de inte kan sägas med mening): Det är ett objekt vars belägenhet är sådan att vi utan vidare (”utan ytterligare sakkunskaper”) förstår att tiden så att säga oavsiktligt passerat.

Nej, det där är nog inte en kategori det är mening att försöka upprätta. Hittar man en rostig burk i marken fattar man genast att det har gått en tid sedan den blev nedgrävd… Rost är alltid en given markör för att man just nu inte längre gör det man tidigare gjorde med grejen. Ruiner, övergivna ställen, det är inte det jag avser här…

Jag är ute efter en annan, mer ”komisk” omständighet (jag menar rörande komisk, gripande komisk, alltså med nåt slags värme i känslan (medkänsla, förståelse, ett erkännande av att också de mest storstilade ambitioner genom tidens gång eller tillfälligheternas natur eller människornas egen motsägelsefullhet, kan möta nederlaget)): En brygga 4 meter ovanför vattnet då vattennivån för länge sedan sjunkit dramatiskt, mängder av sällskap som picnicar på en gräsyta som berättar att den inte får beträdas, en proper skjutfältsskylt grundligt sönderskjuten från ett håll det sedan länge inte längre är möjligt att skjuta från…

Jag vet inte. Kanske får jag helt enkelt äta upp den munterheten (kalla det då hysterisk munterhet, den upphetsning som uppstår inför vittnesbörder över krocken mellan den medvetslösa, myndiga människoaktiviteten, och den rebelliska, den karnevaliska, den spontana). Det finns här inget som helst skottfält mot den här skylten, någonstans ifrån. Allt här är övergivet och igenvuxet, inbäddat i ogenomträngliga buskage av sly och vildrosor. Det gör den helt malplacerad, som om den var flyttat hit för att vara en installation av något slag, eller som just frusen tid som får besökaren att förvånat se sig omkring efter tecknen på att en annan tid varit här.

Ett klipskt CSI Ravlunda skulle säkert kunna datera skylten genom att jämföra genomträngningsförmågan hos de vapen som använts här, med den hos modernare vapen (denna lära kanske kan införlivas med arkeologins metoder). Man ser att kulorna har haft besvär att tränga igenom. Ändå är plåten inte vidare tjock. Ute på fältets mer nyligt använda delar hittar man exakta kulgenomslag, utan några rester eller bucklor, i stålplåt av långt tjockare dimensioner.

Det här är det första exemplaret i den här seriens 50-tal (efter de tidigare funna skyltarna i 60-tals- och 70-talsserierna). De står lite här och var. Jag ser ingen omedelbar ordning på dem, men det skulle kanske framträda en annan bild om jag plottade dem allihop på kartan.