Kategorier
Skyltar

(Skjutfältsbloggen presenterar) 58

Jag blev full i skratt när jag överraskande (den här skyltserien överraskar mig omigen) stötte ihop med den här (det var en sån dag också: emot allting var jag ändå plötsligt här, inne i det mystiska, innesluten i det mystiska, i en morgon som efter oerhörda regnmängder under natten gick över i lätt vind och sol mellan de övergivna, kringdrivande molnen), en bit inne i snårskogen uppe på Mårtensbjer, bakom det staket som här är till för att stänga ute istället för inne boskapen (fåren, hästarna, Highland Cattle). Mitt skratt gäller inte kulhålen i sig (jag ser inget roligt med dem, vare sig jag betraktar dem i deras verkliga tillkomstsituation, eller på metanivå som kommentarer över konflikterna mellan olika beskrivningar av fältets verklighet (det tygellösa uppror som ligger i att så snart möjligheten erbjuds skjuta sönder den skylt som anvisar var man ska vara placerad när man skjuter)). Jag blir glad över detta tecken för tid som passerat… Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det blir banalt (det skyms under saker så självklara att de inte kan sägas med mening): Det är ett objekt vars belägenhet är sådan att vi utan vidare (”utan ytterligare sakkunskaper”) förstår att tiden så att säga oavsiktligt passerat.

Nej, det där är nog inte en kategori det är mening att försöka upprätta. Hittar man en rostig burk i marken fattar man genast att det har gått en tid sedan den blev nedgrävd… Rost är alltid en given markör för att man just nu inte längre gör det man tidigare gjorde med grejen. Ruiner, övergivna ställen, det är inte det jag avser här…

Jag är ute efter en annan, mer ”komisk” omständighet (jag menar rörande komisk, gripande komisk, alltså med nåt slags värme i känslan (medkänsla, förståelse, ett erkännande av att också de mest storstilade ambitioner genom tidens gång eller tillfälligheternas natur eller människornas egen motsägelsefullhet, kan möta nederlaget)): En brygga 4 meter ovanför vattnet då vattennivån för länge sedan sjunkit dramatiskt, mängder av sällskap som picnicar på en gräsyta som berättar att den inte får beträdas, en proper skjutfältsskylt grundligt sönderskjuten från ett håll det sedan länge inte längre är möjligt att skjuta från…

Jag vet inte. Kanske får jag helt enkelt äta upp den munterheten (kalla det då hysterisk munterhet, den upphetsning som uppstår inför vittnesbörder över krocken mellan den medvetslösa, myndiga människoaktiviteten, och den rebelliska, den karnevaliska, den spontana). Det finns här inget som helst skottfält mot den här skylten, någonstans ifrån. Allt här är övergivet och igenvuxet, inbäddat i ogenomträngliga buskage av sly och vildrosor. Det gör den helt malplacerad, som om den var flyttat hit för att vara en installation av något slag, eller som just frusen tid som får besökaren att förvånat se sig omkring efter tecknen på att en annan tid varit här.

Ett klipskt CSI Ravlunda skulle säkert kunna datera skylten genom att jämföra genomträngningsförmågan hos de vapen som använts här, med den hos modernare vapen (denna lära kanske kan införlivas med arkeologins metoder). Man ser att kulorna har haft besvär att tränga igenom. Ändå är plåten inte vidare tjock. Ute på fältets mer nyligt använda delar hittar man exakta kulgenomslag, utan några rester eller bucklor, i stålplåt av långt tjockare dimensioner.

Det här är det första exemplaret i den här seriens 50-tal (efter de tidigare funna skyltarna i 60-tals- och 70-talsserierna). De står lite här och var. Jag ser ingen omedelbar ordning på dem, men det skulle kanske framträda en annan bild om jag plottade dem allihop på kartan.

 

Kategorier
Skyltar

Televerket (2)

Här närvarar än en gång Televerket, mitt ute i ingenstans, utan koppling till någon byggnad eller en riven gård. Av resterna gissar jag att det varit en telefonianläggning direkt på stolpen här, för skjutningens interna behov (eller rättare dess behov av att ha koll på händelser i omvärlden (Det har kommit in en gubbe på fältet nu, ni får hålla upp ett slag) under själva skjutövningarna). Platsen är sedan länge övergiven också av skjutfältet (förhållandena ändrade sig). Trådarna är ändå kvar, och eftersom de brukar finnas kvar också i andra änden går det säkert att koppla igång telefonerandet igen om man skulle vilja (”… Hallå?”).

I sin ilska över någonting har någon huggit med ett vasst verktyg just över själva skylten. För mig är tecknet på den sortens våld långt mer ”skrämmande” än faktum att en rasande mängd skott och granater har avlossats här genom åren. Det säger något viktigt om mitt fokus.

Kategorier
Skyltar

567

Skylten gör samma jobb som en del av de röda skyltarna i 400-serien: markerar en målgrop. Den tillhör samma produktionsserier som nr 607 (alltså samma skylttyp, samma uppsättningsteknik), men ligger i ett annat hundratal och anger en helt annan typ av ställe (målgrop istället för parkeringsplats?) på en helt annan del av fältet. Den är antingen resultatet av en underlig, måttlös ambition (Markera alla platser som finns överallt med en sån här skylt, det kan vara bra att ha allting uppmärkt), eller också ett intrikat system för att få en stor övningsstyrka vid ett speciellt tillfälle att hitta rätt (Parkeringar är utmärkta med nummer som börjar på 600, målgropar med nummer som börjar på 500…).

Kategorier
Byggnader

Värn (7)

En blick in i ett värn av samma typ som Värn (6), beläget i närheten av detta. Det är länge sedan någon var här. Jag får samma impulser som alltid inför övergivna boningar: Jag skulle vilja städa upp här, skotta ut gruset, sopa, rensa bort ogräset vid dörren, plocka ner spindelvävarna, möblera upp med några enklare möbler, en matta och en gardin. Kanske skulle man kunna övernatta här. Å andra sidan gillar jag inte så här trånga utrymmen, så här tjocka dörrar, bristen på ljus och utsikt. Jag gissar jag skulle tillbringa mesta delen av tiden i trädgårdsmöblerna utanför, vid regn under ett parasoll eller en presenning. Ett ben som sticker upp ur gruset inne till vänster i rummet berättar om att döden (jag antar tvärt emot vad som var tänkt) gjort besök här (på nåt jäkla sätt).

Kategorier
Byggnader

Värn (6)

Bilden ovan visar ”baksidan” av ett värn som ligger fritt ute på det södra fältet. Den trasiga klumpen ovanpå, med armeringsjärn som sticker hit och dit, var ursprungligen ett helt, kompakt block av betong, avsett att skydda ett hål ner i värnet ovanifrån, beläget alldeles bakom klumpen. Vad man skulle nere i värnet att göra vet jag inte, observera kanske. De skjutande apparaterna är tänkta att befinna sig i kamerans riktning och skjuta över värnet. Skyttarna har inte kunnat avhålla sig från frestelsen att försöka panga sönder skyddsklumpen; själva värnet är också träffat.

Bilden nedan visar ingången till värnet från ”framsidan” (det är i öster). Till vänster om ingången finns en rad nedgrävda rör med ena mynningen utomhus, den andra i ”hallen” inne i värnet. Kanske kunde man genom dessa spana in skjutresultatet på något sätt. Kanske var det genom dessa man förr i tiden (innan radiostyrningens tid) reglerade de linspel som fick olika mål att åka upp och ner.

Kategorier
Skyltar

Samtalet (8)

Kategorier
Skyltar

452

En kompis till 469, i sämre skick. Det flyttar genast serien tillbaka i tiden: förfallet kommer sig inte av skadegörelse, utan vanligt sönderfall genom tidens gång (också plast påverkas av snö, vind, is och vatten).

Den här skylten står bara några steg från 469 – ändå är avståndet i nummer räknat rätt anmärkningsvärt: 17 nummer ifrån varandra. Det måste rimligen innebära att man inte kan leta sig fram till rätt nummer (till den grop dit man ska med sina grejor). För att hitta rätt behöver man en karta där groparna är utsatta med sina nummer. När man fått besked om vilken grop på kartan man ska till, kan man sedan verifiera att man kommit rätt genom att jämföra kartans nummer med den märkning som sitter i gropen. Idén med nummerserier blir otydlig för mig: det är svårt för mig att se vad dessa serier egentligen har för syfte (varför de ligger på 3-ställiga tal, varför det finns olika serier). Snarare än att teckna bilden av ordning och reda, av orubbliga administrativa system, av kontroll på en nivå bara en statlig myndighets resurser kan nå upp till, framträder samma virrvarrighet i de interna processerna (samma glipor, samma sprickor, likadana faktiska undantag framtvingade av tidens lopp, av nycker och godtyckligheter, av de personliga resurser som varit vid handen vid olika tillfällen) som utmärker de flesta försök att en gång för alla, slutgiltigt, ordna upp allting.

Kategorier
Skyltar

469

Ett snyggt och ordentligt exemplar i en nyfunnen, röd serie. Ambitiöst gjord, med 4 spikar som fäster skylten i en träplatta som i sin tur är fastsatt på stolpen. Den anvisar platsen för en målgrop, en grund utgrävning där skjutledningen placerar mål av olika slag, vilka sedan dyker upp framför skjutapparaterna på given signal eller helt överraskande. Förr sköttes målens rörelser med linor i komplicerade sträckningar till skyddade platser, men numera är det radiostyrda tryckluftskolvar som skickar upp målen när ledningen tycker det är dags.

Målgropar intresserar mig egentligen inte (den delen av verksamheten säger mig inget (jag är måttligt intresserad av de militära detaljerna – jag vandrar inte här i det nostalgiska sökandet efter min egen ”militärhistoria”, utan i ett försök att få syn på innehållet i en Hembygd som saknar hem), är bara repetitiv upprepning av den konkreta, vardagliga, officiella aktiviteten på fältet), men jag har den med som vittne i försöken att fånga problemen med signalsystemen: Också här har vi krockar i nummerserien (400-serien) mellan olika skyltepoker och sysselsättningar.

(Jag känner ändå tydligt att det där försöket att lite nonchalant släppa ”den militära kopplingen” inte räcker till. Ska jag försöka på allvar närma mig den här miljön kan jag inte gå förbi (mitt eget förhållande till) faktum att det är ett skjutfält, att sådana är inskrivna i min egen historia (och i den del som inte suddas ut av att vara del av alla åren, de som går, till förväxling lika varandra), och att sådana (skjutfält) alltid varit och fortfarande är erfarenhetsområden inskrivna i det manligas omhuldade hemligheter. Hela kopplingen till kriget, dödandet, den extrema och extremt trånga rationalisering som ligger bakom detta, och som i varje ordval ligger bakom det förhållande till ”objektet” som jag bygger den här bloggen på. I en kommentar kritisk till några lämningar på fältet som jag också har ansvaret för, hittar jag följande bärande nyckelord: Fula, Retat mig på, Det vackra, Utsikten, Skrot, Irriterande, Skräpa ner, Irriterat. Inget av dessa värden har jag förmedlat i mina intryck från fältet, jag har avsiktligt och medvetet hållt mig ifrån allt sånt.)

Kategorier
Träd

Samtalet (7)

Kategorier
Byggnader

Värn (5)

Ett ”värn” från en plats strax söder om fältets centrum. Har ingen aning om vad det haft för användning eller från vilken tid det kan tänkas vara. Jag gissar på potatiskällare, från när åkrarna här var odlade. Kungar, potatisar, soldater – den här byggnadsformen har sina givna mått och begripliga funktioner. Den befinner sig inom en skala som ligger nära människans kropp (hennes mått) och hennes vardagsförmåga.

Det är långt från denna byggnad och till sockenkyrkan. Samtidigt råkar denna jordkällare vara belägen i ett område av ovanligt högstämd karaktär (de norra delarna av Tåbrolyckan, för 100 år sedan livlig jordbruksbygd med flera gårdar, vägar och omfattande odling). Här är nu (idag) ett stort område av långa ringlande stenmurar och gärdsgårdar, husgrunder och kulturväxter, alltsammans inplacerat under enorma, högresta bokträd. Taket till den sal dessa träd bildar är så tätt att solen inte når igenom under växtperioden. Det gör att marken är helt fri från grönskande växtlighet, endast täckt av den prasslande mattan av trädens fjolårslöv.

Genom sina höga valv och väldiga volym, takets höjd, markens stillhet, inger salarna en känsla av just den sortens rymd där själar har plats: Medan i verkligheten de fria, storslagna platser där man gärna tror att också människans själ är befriad – de brusande vidderna vid Dammersryet (några stenkast härifrån, på andra sidan Mårtensbjer) med utsikter åt alla håll och landskap – snarare pekar bort från människan själv (pekar henne till ett annat, en annan plats, den vid regnbågens slut), har dessa salar förmågan att föra samman människan med sig egen själslighet. Som i kyrkans rum (som någon på Kulturradion en gång föreslog, jag minns inte vem): Människans själ (inte först och främst gudens) behöver en sådan rymd, det betyder: För att kunna möta min egen själslighet (eller kalla det andlighet) krävs ett rum tillräckligt öppet för att min själslighet ska kunna vara förhanden, och tillräckligt tillslutet för att jag själv inte frestas smita min väg (till horisonterna (Blekinge), till stjärnornas eller månens villkorslösa oändlighet).

Jag vet att detta sätt att resonera blir möjligt bara genom en mängd insnävningar av alla möjliga fakta och realiteter, men det hjälper mig förstå något hos mig själv, saker och ting som går igen på alla möjliga områden av livets vardagar. Jag tänker också på att samma villkor gäller för historien, samma villkor gäller för att vi ska kunna se historien inte bara som noteringar på en livlös tidsaxel, men som händelser i detsamma levande liv där jag befinner mig (inte som ”skikt” i ett landskap (inte den arkeologiska metaforen), utan som djupt landskap, som djupsinnigt landskap, som landskap öppet i den andra, den slutna bemärkelsen).

Kategorier
Träd

Samtalet (6)

Kategorier
Skyltar

480

En fin liten serie. Jag blir glad när jag hittar den, som att hitta kantareller. Skyltarna märker ut gropar (som man inte kan se på de fotografier jag tagit). Känns som väldiga ambitioner här, som om någon verkligen ville ta hand om gästerna här: Likt rumsnummer på ett hotell: Här ska ni ligga i den här gropen, här ska ni ligga, lägg bagaget bakom stenen där, här ska ni ligga, det är lite mycket vatten i hålet just nu men det sjunker nog undan under natten…

Serien är på 480, och jag börjar lite nervöst undra var de andra kan tänkas stå. Här är det ju inte fråga att översätta en siffra till en betydelse i ett frånvarande register. Numret 480 märker ut just den här gropen. Jag ser mig om försiktigt, liksom i smyg. Plötsligt tänker jag att det är någon som driver med mig, sätter ut meningslösa nummerskyltar och hoppas jag ska springa i spåret av dessa och fota.

Meningen med dokumentationen svänger runt och inverterar sig som landskapet självt. Tecknet för en aktivitet blir självt den aktivitet som ska dokumenteras, och dokumenterandet blir till ett tecken för tecknet självt.

 

Kategorier
Skyltar

481

Kategorier
Skyltar

483

Kategorier
Skyltar

482

Kategorier
Skyltar

485

Kategorier
Skyltar

484

Kategorier
Träd

Samtalet (5)

Kategorier
Byggnader

Värn (4)

Ett annat värn, i närheten av det jag betecknat nr 3. Det har öppningen åt väster, och militär logik styr då fiendens anfall till österifrån. Det är inte så lite Ringen över den här miljön tycker jag – därför blir jag också så nervös att jag inte tar mig tid att kliva ner i den, känna i den, lukta i den, göra klarsynthetens brottsplatsundersökning för att blottlägga alla kroppar som vistats här, alla gester, rop, all leda, skräck: den sortens omvända arkeologi (eller bättre (för att inte här förvirra kring tidsriktningen): motställda) som istället för att gissa människohetens alla detaljer och sammanhang, försöker gissa tingens: Gevären, bajonetterna, knivarna, vattenflaskor, otäta, stinkande uniformer, fettindränkta kepsar, hårt snörade kängor… Det regnar kraftigt också.

Om det verkligen är ett värn måste jag skriva att det är från förr i tiden – och genast då synliggörs uttryckets relativa karaktär. Också fältet självt har sin egen, långa historia (det är 70 år nu), som inte bara lämnat fältets egna ruiner och förfallande aktiviteter efter sig, utan hunnit se hela landskapet omvandlas: odlade åkrar bli till hedmark, fullvuxna skogar avverkas till kala vidder, öppna lundar med utsikt över dal och hed försvinna i ohejdbar sly.

Förr-i-tidandets ideologiska karaktär kommer i full dager (blänket av dess vapen sticker till i ögat): Från motskjutfältarna till förskjutfältarna, från vittnesbörderna från människorna som bodde här till bloggposterna från de coola grillpartyna på stranden, från Riksantikvarieämbetsmännens lustiga dillande om ”fornlämningsliknande lämning” (jag föregriper här en post om R-märkningen av saker och ting) till mitt eget försök att peka ut egenheter här (i deras mångdimensionalitet).  Att respektera dessa olika perspektiv är utmaningen.

Kategorier
Byggnader

Värn (3)

Inne i snåren på de högsta höjderna på fältets högsta punkt. Det är egentligen en vacker skog här, med mycket stora, mycket gamla bokträd, men det går inte att få syn på den eftersom blickfältet är förstört av omfattande, ogenomträngliga snår av lövsly (framförallt bok). Det som skulle vara sköna lundar är tvärtom: ett slags grottor ovan jord där man tränger sig fram, hukande, för att försöka hitta en öppning, räddningen…

Det gick inte att fota den här anläggningen, eftersom den är så omgärdad av sly att det inte går att få skottfält. Det är en grop med en öppning åt öster (fienden tänks då komma från väster), sidorna består av travad sten.