Kategorier
Byggnader

Skyddsrum

Det är en massiv liten byggnad, numera någorlunda övergiven. Den har öppning på andra sidan, och invändigt en inredning av bänkar utmed den 6-kantiga formen. Här inne satt den del av en övningsgrupp som inte befann sig i en annan anläggning, i kamerans riktning, där en värnpliktig fick öva sig i att kasta handgranat. De som inte kastade befann sig i skydd inne i det här skyddsrummet.

Trots den massiva konstruktionen inger det en känsla av utsatthet. Jag tror det har nåt att göra med att man är avskuren från världen, från vägen, händelserna, utan möjlighet att se eller höra. Inne i cirkelrummet upplever man att vad som helst skulle kunna hända när som helst, utan att man hann reagera.

På väggarna har någon skrivit i hög, röd skrift: VÄGRA VÄRNPLIKT. I den här omgivningen (inramat så här) får utropet snarare en citerande, närmast ironisk funktion, än det ursprungliga uppropets maning till motstånd. Om texten inte klottrats av några av ”traktens ungdomar” som med en överspänd armrörelse försökt förhålla sig till en vuxenvärld de ännu inte känner men vill utmana, återstår värnpliktiga själva som upphovsmän, desamma som bevisligen redan kapitulerat för statens kallelse. Det blir till en rörande bekännelse: Det här ville jag men vågade inte.

Mossbeklädd, snart kamouflerad av buskar – jag kommer att tänka på en mystisk, obegriplig anläggning för hjältarna som kraschat på den där ön och irrade runt där i hundratals avsnitt utan att komma nån vart med nånting.

Kategorier
Skyltar

Televerket

Det här är vid Norra Öståkra, en av de gårdar som revs i samband med fältets expansion förbi Knäbäcken i början av 50-talet. Kvar finns själva gårdsbilden: de smala, långa husgrunderna, kastanjerna, körsbärsträden; man ser en komplett gård här under träden på höjden, med utsikt över hedarna och havet, bara husen fattas. Södra Öståkra finns däremot kvar, som nåt slags kombinerat lager, utbildningslokal och befälshotell, några hundra meter söderut, till synes utnyttjat i allt mindre grad. Jag undrar vad slags än mer kompassnurrande gårdsnamn som hade kunnat uppstå, om båda gårdarna funnits kvar i det civila samhället, och blivit föremål för hemmansdelningar i arvsskiften och försäljningar hit och dit (Nils Ravheden skriver i sin bok om fältet att Norra Öståkra är den ursprungliga gården (belagt från 1525), och att dess boningslänga fanns kvar fortfarande fram till 1987 (även om han är svårtydd på denna punkt (liksom många andra): han skriver att den är ”bevarad” och tidpunkten är väl då vid bokens tryckning, men bevarad kan ju här, i detta sammanhang, ha många innebörder)).

Det finns ett lock här som (om jag vågade lyfta på det) skulle kunna vara locket till gårdens vattenbrunn (det är också möjligt att gården tog vatten ur det källsprång som ligger 50 meter utanför gårdens gräns, numera en damm) – annars är Televerkets skylt det enda som verkligen vittnar om att människor bott permanent här i modern tid. Det är rörande och hoppfullt på samma gång.

Den destruktiva, defensiva statliga överhöghet som rev ner alla byar och byggnationer på det område som skulle bli skjutfält, och särskilt vinnlade sig om att utplåna allt som kunde påminna om människors historia, om generationers mödor, tid, minnen, drömmar, stod här plötsligt öga mot öga med en annan statlig myndighet, med det underliggande uppdraget att driva utveckling, framtid, sammankoppling av alla avlägsna platser till ett gemensamt helt, som vägrar att överge sin mödosamt tillskapade anläggningstillgång (det här var alltså på 50-talet, och servitutskrivningarna var normalt på 50 år). Televerket håller upp sin stolpe: Ni tror det här är ödemark, att loppet är kört, men Vi finns här, vi är kvar, vi minns det som fanns här, vi bidar vår tid, i underjorden.

Tala om förrädare i egna led: Principen om de svenska myndigheternas självständighet har retat många också inom de statliga organisationerna själva. En bit söder om denna plats hittar Riksantikvarieämbetets tjänsteman 1997 en grop som mycket väl skulle kunna vara en fornlämning, och konstaterar djupt indignerat att gropen är överkörd med ett tungt fordon i södra delen. Det är givet att tjänstemannen vet vem som ansvarar för det tunga fordonet; själva med:et (istället för överkörd av, som hade pekat mot en olyckshändelse) anger att avsiktsfullheten är uppenbar för ämbetet (det ingick i verksamheten att köra med tunga fordon hit och dit i terrängen, utan att ta hänsyn till någonting) – medan ett av hade antytt något slags förståelse för försummelsen: Vi hade inte märkt ut den här platsen, ni utförde era arbeten i terrängen (avverkade skog, byggde timmervägar), och råkade då köra över den södra delen av lämningen…

Den här manövern att spela dum trots väl kända fakta (som att låtsas som det inte regnar fast alla gäster redan är dyngblöta), återkommer i ämbetets medvetslösa notering kring denna plats själv, men nu i omvänd solidaritet (ämbetet håller på statens nytillkomna historieskrivning): De noterar här en ”By-/gårdstomt, ca 100×75 m (Ö-V). Öståkra tomt enligt karta från1800. Tomten övergiven. Äldsta belägg 1525.”, som om det var fråga om en plats som övergivits av okända skäl (missväxt, missämja, familjetragedier).

Det är långt från telestationen, verkligen mycket långt (den ligger troligtvis i Olseröd, och inte ens den mest genialiska algoritm skulle orka leverera bredband hit), och tiden har på sätt och vis sprungit ifrån det här med fasta kopparledningar (om än den frågan i viss mån fortfarande beror av vilken operatör man råkat teckna avtal med). Det är en stolpe. Ändå gör den mig väldigt glad: Jag ser nåt slags allmängiltigt hopp i den (och då talar jag inte alls utifrån ställföreträdande revanschlystnad, eftersom jag fullt accepterar den händelseutveckling som varit): Där det onda (människorna) dragit fram (häng på här nu, i denna verkligt hoppingivande realitet), finns alltid någonstans en möjlighet (människorna) till förändring.

(Det är fint också med det här hantverket: mekaniskt onsite: man stansar in tecknen i plåten i det ögonblick man fastställt verkliga data (ledningens djup under jord, riktning och avstånd från skyltens plats.) – det blir till tecknet för en verklig händelse, en verklig omsorg, den som bara kan ha utförts av en levande människa.)

Kategorier
Skyltar

65

Jag måste inleda besjälningen av den här nummerserien, genom att tala om nedvissnande, sorg, ålderdom, tidens gång… Vad annat kan jag säga, så bucklad och böjd, övergiven av alla: jag ser framför mig nån ny bisarr animerad film från Disney eller Pixar (eller ett samarbete dem emellan)…

Den står lite här och där den här skyltserien, utan riktigt begriplig enhetlighet i sitt betecknande, är det vägar, gränser, riktningar…?

Det här low-tech-fotograferandet ger dessutom upphov till en känslosam illusion: Jag får för mig att 65 dras ner i döden av en illasinnad varelse (en gren, nåt slags ulltråd?).

(Men jag borde förstås inte använda ordet low-tech här – om jag fattar det rätt anger termen en relativt ny skola inom fotografiet, där man medvetet opponerar mot teknikutvecklingen genom att använda sig av äldre teknik/tekniker, för att genom dessa få större fokus på bilden/motivet som sådant… Jag fotograferar väl snarare zero-tech eller off-tech eller nånting liknande (idio-tech), bortanför varje kunskap om hur man fotar, varje kompetens kring teknik, ljus, komposition, skärpa, allt. Jag håller upp min mobil med dess 3.2 MP-kamera, försöker få grejen jag ska fota att hamna i mitten av bilden, och anstränger mig sedan allt det går att darra så lite som möjligt under den oändlighet det tar att försöka få kameran att knäppa.)

Kategorier
Skyltar

90525

Kategorier
Skyltar

4200

Kategorier
Slarv

Slarv 2011-07-17

Kategorier
Skyltar

72

Ingår i samma serie som 79, men har plötsligt inte alls samma självklara klass. Alla de detaljer som då i sin nonchalant utförda perfektion adderade till en sublim helhet, verkar här var och en mer som uttryck för amatörism och praktiska överväganden baserade på underskott i medlen.

Den står så konstigt till också, att jag igen blir osäker över vad dess syfte kan vara. Den är placerad alldeles intill denna stora sten som skymmer den från flera håll, inte minst det håll man naturligt kommer från här. Snarare än att vara markören för något som ska inträffa (en anvisning till den som riktar in sig på det kommande), är den kanske medlem i en serie som dokumenterar det som redan skett (och den som söker upp den därför letar efter något redan passerat, ett minne). Det som då också hamnar utanför det begripliga är nummerseriens storlek (på 70 här redan: hur många tragedier finns det; eller åt andra hållet, i den andra tolkningen: hur många älgpass?).

 

Kategorier
Skyltar

Utan namn

20110712210

Vad?

(Förlåt mig, jag blir utan förvarning gripen (det är långt senare nu, på alla sätt), men helt utan det patetiskas inautenticitet (: jag blir öppen mot de symbolskikt som håller några av våra allvarligaste erfarenheter), jag har grubblat på den här skylten länge nu, intensivt och med alla tolkningsgenrer öppna (men utan att fördenskull falla för frestelsen att utöva arkeologiska övergrepp) –  jag ser det rinnande röda, den omsorgsfullt utförda punkten, och så läser jag plötsligt: INRI (; ett beskjutet, ett stympat kors).

(Vallfärda…)

(Jag väntar nervöst på kommentarer klockan 04.00 på morgonen, under ”hundvakten”… – Wikipedia räknar upp en massa tänkbara ursprung till den benämningen, allt från att vakten äger rum under den period på dygnet då Dog Star är synlig (Sirius), till krångliga förändringar över tiden av ett uttryck till ett annat (förkortning).)

Kategorier
Skyltar

79

Inne i skogslandskapet, men med uppsikt över de öppna vidderna. Man kommer att tänka på skottfält av ett annat slag, det som älgjägarna är ute efter i sitt lilla krig (men det är svårt att föreställa sig älgar här, hur skulle de vilja uppehålla sig i detta larm). Detta är också väldigt genomtänkt, på flera sätt – det går inte att undvika att bli imponerad av den samtidiga tankemödan och förmågan till genomförande. Den förnämliga signaleffekten (men så mycket mer djupsinnig än den skrikande gula färgen), det självsäkert nonchalanta i färgavslutet, det säkra och medvetet naiva handlaget i siffertextningen, den snillrika kombinationen av form och funktion – sammantaget liknar det (på allvar alltså) mer verket av en professionell fromgivare eller konstnär (liksom den givna men tidigare oupptäckta lösningen på ett ”problem” med ett ”vardagsföremål”), än resultatet av ett kommenderat praktiskt uppdrag (det kommer för mig att skylten är en exklusiv amerikansk exportvara, med registrerat mönsterskydd, som i verkligheten kostade 250 dollar per styck och vars uppsättning här kostade en stackare jobbet).

Jag bekänner mig till brandgul-anhängarna, inte så mycket av patriotiska skäl (jag tycker orange är ett ljuvligt ord, som med sin rymd bättre än det jordbundna brandgul anger färgens måttlösa inspiration) som av praktiska: det går att böja brandgul i bestämd form (men det är i verkligheten långt mer än en praktisk egenskap: jag blir förtvivlad över att stå inför den sortens stup i språket, där det inte går att utföra det jag måste kunna utföra).

Den där… ”slimen” (som mina barn skulle kalla det). Vad gör den där? Vad var det för nåt (jag har glömt det, kollade egentligen aldrig – måste jag ge mig av tillbaka dit för detta ändamål… i verkligheten avstod jag väl medvetet, jag ville behålla den frågan, inte röra vid den (inte av äckel) för att kunna säga mig att jag skyddat mig från alla impulser till den sortens tröttsamma saklighet)? Vem hade ”hängt” den där… För mig är det där just precis vad Hembygd innebär: utöver natur, slump, avsiktlöshet, men inunder struktur, system, plan: det som inte går att inordna i maktens regelverk, men ändå har oavvislighet i den enskilda, individuella verkligheten (nån har hängt det där där, jag har sett det, och fotat det).

Kategorier
Skyltar

607

Från gränsen mellan slätt och skog. Den förefaller ange en plats (här ska det vara: ställ bilen här (det ser ut att vara ett slags parkeringsplats), helst precis framför) snarare än slättskyltarnas funktion av att ange håll, riktning, gräns. Det är en duktig skylt, med god signalfunktion (färger och kontraster), fastsatt i en bräda som långt mindre talar prefabrikationens språk; vi har beställt skyltarna men nu måste vi komma på nåt sätt att sätta upp dem också. Fastsatta på brädan med insexskruv, en standard som verkar överdriven här, eftersom dess kvalitet först och främst är att den går att lossa igen (medan de flesta skruvtyper går bra att dra i), som om de ansvariga antingen var bundna av undantagslösa regler, eller också hade ett överflöd av insexskruv.

Kategorier
Skyltar

68

På högslättens utsluttningar. Den lutar visserligen men, va fan, den bryr sig inte om det (det går inte att hamna i sentimentalitet eller nostalgi här, oavsett vilken riktning vi talar om): dess integritet och pondus får inget skav av sånt. Den är från en tidsperiod (sent 60-tal, 70-talet, tidigt 80-tal?) när plötsligt formspråk hade blivit ett självklart lager ovanpå den rena informationsfunktion budskap av det här slaget haft tidigare, en funktion som då var möjlig att genomföra bara genom den praktiska omständigheten att luften var mycket glest befolkad av varumärken och text.

Kategorier
Skyltar

61

Ska det föreställa en 1:a? Enligt vilken teckenstandard i så fall? För vilket ändamål? Siffran ska inte gå att missta för en 7:a, men med sådan överdriven ambition att man likväl blir osäker, men nu på andra sidan gränsen. (Mårten menar att det helt enkelt är en 4:a (”Är du blind?”), man skymtar tvärstrecket till höger, resten har ramlat av. I  så fall har hela posten ett stulet namn, och jag måste förbereda för identitetskrock (hanteringen av dubletter) om den verkliga nummer 61 skulle dyka upp…)

Den går upp i, in i landskapet, i flera dimensioner. Det vita, det svarta, det nedtonade blå (”ljusblå” – jag sätter det i citationstecken för jag erkänner den inte, den ljusblå färgen, jag begriper den inte: jag har haft oerhört svårt att förlika mig med den blå färgen, men om jag numera kan umgås med den utan illamående, kvarstår ändå min djupa olust mot den här, den jag inte vill skriva namnet på, och jag vet inte varför) upplöser den till landskapets yta; eller omvänt: Dess funktion är att lyfta ut nejdens färger och hålla upp dem, förevisande, likt i sig ett exemplariskt fotografi över landskapets helhet. Denna omvändning (som att vränga hela landskapet genom en fyrkantig öppning) blir ikonisk för hela fältet.

Skotthålen, med de följande rostskadorna, det diagonala rostbandet (i sig som ett horisontband som skiljer hav från himmel) likt en gren, ett rör, som sifforna är uppträdda, häftade på, som om skyltens motiv vände om dess funktion (: den materiella skyltens motiv har inte längre symbolisk funktion, tvärtom är skylten en representerande avbildning av ett materiellt förhållande (svarta metallsiffror uppträdda på en massiv rörkonstruktion)).