Författare: C-G

Den här grejen kikar fram ur skogsbrynet ovanför Flodahus. Samtidigt är den uppenbarligen gjord för att kika fram ur. På tre sidor finns små gluggar där man kan titta ut; bakom den korrugerade täckskiva som vetter ut mot gårdsplatsen och vattnen, döljer sig med all säkerhet en större ruta.

Den har varit mobil en gång, men nu är den inte flyttad på många år. Från början kanske något som ingått i den militära aktiviteten (att övervaka händelserna, men inte i funktionen av att vara befäl över dem, utan snarare neutral iakttagare (övningsledare, övningsdomare)). Sedan via inofficiella vägar och processer placerad här i annat syfte (Kan vi inte få ta den där gamla vagnen och ställa upp den vid Flodahus, bussiga, ni använder den ju ändå inte längre?): För att skåda fåglar eller annat vilt (minns den nedfallna holken vid Flodahus, avsedd för stor fågel). Därefter kvarglömd, efter det att också denna andra användning av ett eller annat (slumpartat) skäl upphört (personen som var drivande flyttade, fåglarna kom inte tillbaka…). Lärdom: Allt som saknar förvaltning kommer förfalla.

Den här boden är en hård kub, med järnbeslag, förstärkningar, hänglås. På samma gång är den dåligt underhållen, med murknande paneler. Kikar man litet närmare ser man en annan motsägelse: in i huset löper nya, tjocka ledningar för infrastruktur av något slag (elektricitet, kommunikation). Jag fantiserar om elslukande utrustning därinne (i den lilla boden), eventuellt ett kopplingshus för att sammanföra saker och ting (det står en mast för radiokommunikation i buskarna alldeles bakom). Ledningarna berättar om en betydelse bodens utseende inte kan motsvara.

Den står placerad inte långt alls från fältets stora trafikstråk, men jag tror ändå det bara är jag som har sett den. Den är en gåta, omöjlig att ställa.

En liten stuga med brant takvinkel och snyggt tak i plåt, proper dörr, på hjul, men utan fönster. Det kanske går att öppna dörren och kika in, jag vet inte, jag har inte velat gå fram till den.

Den står fritt på heden ungefär mitt emellan de rivna byarna Killehus och Kyrkokullen, och trots att den är mobil (det går att dra den med bil eller annat fordon) har den stått där länge. Kanske är den tänkt som del i något slags mål (fast utan att man får skjuta på den förstås, det är en riktig byggnad, inte en silhuett avsedd att bombardera och skjuta sönder). Kanske har den helt annat syfte, som redskapsbod eller förråd av något slag, eller som del av fältets civila verksamheter (fårskötsel, boskapsskötsel, hästhållningen).

Det är ett hus (hur man än ser på den lilla stugan), den citerar bebyggelse: den anvisar inte bara platsen där man kan bo, utan antyder hela sammanhanget: utsikten, trädgård, vardagens rörelser hit och dit… Placerad mellan de tömda platserna för två rivna byar, kommenterar den ironiskt fältets historia och utveckling.

Fram till dess skjutfältet inrättas ligger det en gård här, vid Flodahus. Södra Öståkra är närmsta granne då. Jag skriver inrättas, men den neutraliteten är omöjlig: i striden mellan skjutfältshatarna och de som försvarar fältet, finns ingen tredje position. Det är inte så att den inte går att tänka, men den accepteras inte. Vi har sett det utfallet otaliga gånger, i den inhemska politiken, i världspolitiken (vi har sett några komiska exempel på motsatsen också). När detta förbud mot neutralitet dyker upp, är det normalt tecknet för att frågan betraktas som moralisk: det finns bara ett svart eller ett vitt, ett för eller mot, eftersom valet har samma dignitet som liv och död (”Är du för fascismen eller mot den!?” ”Jag tror jag är lite mitt emellan.”). I den här typen av stridsfrågor där det inte tillåts en sits mitt emellan (jag menar förstås att de har full giltighet) är det väl ofta så att den ursprungliga frågan har genuin moralisk giltighet, men medan tidens gång för många har förändrat frågans förutsättningar, är det för många andra för alltid otillåtet att förflytta sig från den ursprungliga striden (det är som att stå på Elverket, efter att ha slagit en 4:a på Götgatan, och av sina medspelare plötsligt avkrävas sin syn på systemet med fängelseinrättningar). När tiden går avmattas ”det moraliska”, och ersätts successivt av ”det historiska” (det är därför vi tycker det är ok att gräva upp eller helt enkelt förstöra vissa gravar, men inte andra).

Min position är att det är som det är med skjutfältet, det finns här, det hände, det går inte att göra ogjort, det går inte att återskapa det som var. Vi vet inte om de ”goda” konsekvenserna av fältets närvaro (till exempel att området undvikit exploatering – jämför med de omfattande stugbyområdena som vuxit upp både norr och söder om skjutfältsgränsen) är större eller mindre än vad som varit fallet om fältet aldrig blivit till – vi vet inte säkert vad vi ska mena med ”goda” konsekvenser, vi vet  inte hur vi skulle mäta dem heller, om vi identifierade dem enligt den ena eller andra värderingsgrunden. Staten gör såna här saker, det är del av dess inre rationalitet (exproprierar mark i samband med infrastrukturutbyggnaden, bidrar till exploateringen av områden genom infrastrukturutbyggnaden), som sedan, senare, kan hamna i annan belysning, och framstå som ”ogenomtänkta”, ”misslyckade”, ”onödiga”, när tiderna har ändrat på förutsättningarna, världen förändrats. Lärdomen ska väl inte vara Undrar hur det här kommer att stå sig över tid? utan istället Allt förändras över tid (jämför till exempel den samtidigt komiskt egocentriska och perspektivlösa världsbild som leder till beslutet att döpa en väg till Biblioteksvägen, eftersom biblioteket ligger där).

På 1860-talets Generalstabskarta är platsen preciserad som skogvaktarboställe, vilket både berättar om detta stående kartteckens betydelse som brottspreventiv signal, och den tidens värderelation mellan å ena sidan skog/vilt, å andra människor. På 1920-talets kartblad ser man konturerna av en hel gård här, innanför stenmurarna, och vägen går här förbi. På den ekonomiska kartan från 70-talet är visserligen namnet kvar, men gårdsbildningen och vägen är borta, de är försvunna utan spår.

Platsen ligger mycket vackert, på en kulle mitt emellan kortändarna av två långsmala vatten. Det är en plats för människor (och mänskors själar). Livet kanske inte var gott här, vad vet jag… – Men jag vilar inte i denna plats av sentimental upphetsning över de människor som bott här, genom åren. Jag känner inte till dem, vet inte vilka de var. Min känslosamhet kommer istället ur själva människosamheten: att det inuti detta fyrkantiga murverk fäster avtryck av blickars och händers smekningar som alla stannat här, inte försvunnit upp i tidens färd mot nu, inte utplånats i nuets annektering av alla ögonblick. Just det att vi bor här, i gräsets böjningar, kastanjens lövkrona, det numera helt och hållet ihåliga äppelträdets ännu grönskande grenar.

Jag kanske skulle kalla det en pedagogisk kvalitet snarare än ”existensiell” (jag far inte efter det mystiskas ontologi här, utan är bara ute efter att antyda öppenheten, ovissheten, det oavslutade, oavgjorda): den underliga motsägelse som kunde uttryckas som att det först är i vittnena över den avslutade, stängda historien, som kopplingarna bakåt kommer till liv, till det liv jag lever nu. De öppnar historien som det moraliska, den tråd där jag är ansluten till landskapet i dess fulla vidd.

Och också min egen historia är ju riven på liknande sätt (just liksom urriven ur en annars prima skrift): Då var det också ett slags skjutfält som tryckte på (behovet av skottfält), det var militära aktiviteter, det var, på samma sätt som här, i verkligheten, och med samma vilja att fysiskt utplåna historien, för att säkerställa att ingen någonsin skulle kunna kräva att få komma tillbaka, att få återta. Det de sörjde mest var gravarna, som blev kvar.