Ett ”värn” från en plats strax söder om fältets centrum. Har ingen aning om vad det haft för användning eller från vilken tid det kan tänkas vara. Jag gissar på potatiskällare, från när åkrarna här var odlade. Kungar, potatisar, soldater – den här byggnadsformen har sina givna mått och begripliga funktioner. Den befinner sig inom en skala som ligger nära människans kropp (hennes mått) och hennes vardagsförmåga.
Det är långt från denna byggnad och till sockenkyrkan. Samtidigt råkar denna jordkällare vara belägen i ett område av ovanligt högstämd karaktär (de norra delarna av Tåbrolyckan, för 100 år sedan livlig jordbruksbygd med flera gårdar, vägar och omfattande odling). Här är nu (idag) ett stort område av långa ringlande stenmurar och gärdsgårdar, husgrunder och kulturväxter, alltsammans inplacerat under enorma, högresta bokträd. Taket till den sal dessa träd bildar är så tätt att solen inte når igenom under växtperioden. Det gör att marken är helt fri från grönskande växtlighet, endast täckt av den prasslande mattan av trädens fjolårslöv.
Genom sina höga valv och väldiga volym, takets höjd, markens stillhet, inger salarna en känsla av just den sortens rymd där själar har plats: Medan i verkligheten de fria, storslagna platser där man gärna tror att också människans själ är befriad – de brusande vidderna vid Dammersryet (några stenkast härifrån, på andra sidan Mårtensbjer) med utsikter åt alla håll och landskap – snarare pekar bort från människan själv (pekar henne till ett annat, en annan plats, den vid regnbågens slut), har dessa salar förmågan att föra samman människan med sig egen själslighet. Som i kyrkans rum (som någon på Kulturradion en gång föreslog, jag minns inte vem): Människans själ (inte först och främst gudens) behöver en sådan rymd, det betyder: För att kunna möta min egen själslighet (eller kalla det andlighet) krävs ett rum tillräckligt öppet för att min själslighet ska kunna vara förhanden, och tillräckligt tillslutet för att jag själv inte frestas smita min väg (till horisonterna (Blekinge), till stjärnornas eller månens villkorslösa oändlighet).
Jag vet att detta sätt att resonera blir möjligt bara genom en mängd insnävningar av alla möjliga fakta och realiteter, men det hjälper mig förstå något hos mig själv, saker och ting som går igen på alla möjliga områden av livets vardagar. Jag tänker också på att samma villkor gäller för historien, samma villkor gäller för att vi ska kunna se historien inte bara som noteringar på en livlös tidsaxel, men som händelser i detsamma levande liv där jag befinner mig (inte som ”skikt” i ett landskap (inte den arkeologiska metaforen), utan som djupt landskap, som djupsinnigt landskap, som landskap öppet i den andra, den slutna bemärkelsen).
