Ett annat värn, i närheten av det jag betecknat nr 3. Det har öppningen åt väster, och militär logik styr då fiendens anfall till österifrån. Det är inte så lite Ringen över den här miljön tycker jag – därför blir jag också så nervös att jag inte tar mig tid att kliva ner i den, känna i den, lukta i den, göra klarsynthetens brottsplatsundersökning för att blottlägga alla kroppar som vistats här, alla gester, rop, all leda, skräck: den sortens omvända arkeologi (eller bättre (för att inte här förvirra kring tidsriktningen): motställda) som istället för att gissa människohetens alla detaljer och sammanhang, försöker gissa tingens: Gevären, bajonetterna, knivarna, vattenflaskor, otäta, stinkande uniformer, fettindränkta kepsar, hårt snörade kängor… Det regnar kraftigt också.
Om det verkligen är ett värn måste jag skriva att det är från förr i tiden – och genast då synliggörs uttryckets relativa karaktär. Också fältet självt har sin egen, långa historia (det är 70 år nu), som inte bara lämnat fältets egna ruiner och förfallande aktiviteter efter sig, utan hunnit se hela landskapet omvandlas: odlade åkrar bli till hedmark, fullvuxna skogar avverkas till kala vidder, öppna lundar med utsikt över dal och hed försvinna i ohejdbar sly.
Förr-i-tidandets ideologiska karaktär kommer i full dager (blänket av dess vapen sticker till i ögat): Från motskjutfältarna till förskjutfältarna, från vittnesbörderna från människorna som bodde här till bloggposterna från de coola grillpartyna på stranden, från Riksantikvarieämbetsmännens lustiga dillande om ”fornlämningsliknande lämning” (jag föregriper här en post om R-märkningen av saker och ting) till mitt eget försök att peka ut egenheter här (i deras mångdimensionalitet). Att respektera dessa olika perspektiv är utmaningen.