Etikett: Skyltar
Kategorier
Utan beteckning
Kategorier
P2 Skjutfält
Den här skylten hittar man här och där utmed fältets ursprungliga gränser. Exemplaren är i olika gott skick. Jag gissar den är från när fältet blev officiellt, på 40-talet. Den är lite fin på nåt sätt (med risk för att trampa trierskt här), i sin darrighet och liksom kontraproduktiva piktur (Jag tänker på ”Nöjesfält”).
Även fast det idag bara finns enstaka, spridda exemplar kvar av skylten, aktualiserar den frågan om hur man gör för att avgränsa och varna för ett område som har en sträng gräns, men ändå inte är avskilt av fast hinder (jag menar staket av nåt slag). Dagens skjutfältsskyltar sitter med korta avstånd, och är långt mycket mer innehållsrika i upplysningarna om vad det är som gäller här. Ändå är det ju fullt möjligt att missa gränsen, och ovetandes trava in på det avlysta området. Statens sätt att hantera detta är genom det lugn som tillkommer den som har rätt att kommunicera genom gesten kungörelse – den sorts bestämmelser som gäller oavsett den det gäller tagit del av dem eller inte (den enskilde har en skyldighet att själv ta reda på det aktuella förhållandet). Tar man den principen i dess förlängning behövs inga avgränsningar eller informationsskyltar överhuvudtaget: att träda över en viss linje är detsamma som att överträda en regel, och inget försvar kan skydda regelbrytaren från påföljderna för detta brott.
Rugesten är ett märkligt ställe. Jag tror det inte finns. Jag hittar det i vilket fall inte.
Vägmärkesförordningen (2007:90) skiljer mellan två sorters ortsmärken: för att ange en plats (lokalisering) eller för att ange riktningen (anvisning). Den här skylttypen kallas lite slarvigt för ”Enskild väg” (den sortens skylt finns verkligen fortfarande enligt den gällande förordningen, även om den inte listas på Transportstyrelsens sammanställning över svenska vägmärken). Kategorin borde väl då rätteligen vara Anvisning, Enskild väg (den anvisar riktningen till Rugesten, och gör det med en skylttyp som berättar att vägen dit är av typen Enskild väg). Den här traditionen med fokuset på vägtypen visar på hur Transportstyrelsen och Trafikverket (jag menar hela fältet av ansvariga myndigheter, genom tid och över ansvarsfördelning) alltid haft svårt för att försätta sig i brukarnas perpektiv: Vi frågar väl först och främst efter var grejorna ligger, om vi är framme, hur fort man får köra, om man får köra om, vad man får göra här (eller inte)…, och intresserar oss väldigt lite för vad slags vägtyp det är. Enskild väg säger dessutom inget om ifall man får köra där eller inte (den frågan brukar istället besvaras av frånvaron eller närvaron av skyltar med överkorsade motorfordonstyper, eller ibland i än tydligare språkbruk av bommar eller kedjor av olika slag). Att vägen är enskild anger ett juridiskt faktum, som får konsekvenser för vilken skötselnivå av vägen man kan förvänta sig (eller mer realistiskt: om man har rätt att klaga eller inte på skötseln – inte heller för allmänna vägar finns det någon garanti för skötselnivån); enskild väg är inte allmän, det vill säga sköts inte av det allmänna (kommunerna, staten). Det finns en rolig variant (det kanske är på skämt) av Enskild väg inom typen Förbudsskyltar: Det är en rund skylt med gul botten, röd bård, och med texten satt i svart: Enskild väg. Den passar bättre som upplysning om vägtypen, än den här anvisningsskylten…
Jag har irrat runt utmed den här vägen för att försöka hitta något som skulle kunna vara Rugesten. Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Jag hittar inga gårds- eller husgrunder, inga anmärkningsvärda formationer eller objekt av något slag, möjligtvis kanske lite övergiven betesmark. Jag borde fråga någon. Det finns en plats kallad Rugestenslyckan upptagen i ortnamnsarkivet, Albo härad, Brösarp, sent 1700-tal, tidigt 1800-tal, men platsen finns inte med på några historiska kartor. I så fall är det just en bit betes- eller ängsmark ute i skogen här, någon gång kanske inhägnad (för att skydda växande hö från vilda betande djur, eller stänga in tama betande djur). Det känns som att platsen i den här officiella, skyltade formen dyker upp först på Försvarsmaktens egna kartor över området (de verkar alltså inte ha rivit Rugesten i samband med att de inrättade fältet, snarare har de gjort det omvända, upprättat platsen). Den aktuella versionen av skylttypen för Rugesten är också av så sent datum, att det borde vara Försvarsmakten själv som satt upp den.
Vägen är avstängd med kättingar, och på sidorna ligger stenbumlingar för att garantera att inget fordon kan ta sig förbi avspärrningen. Skylten kan ju inte vara till för Försvarsmaktens egna behov (de vet ju så att säga vart vägen leder någonstans (: ingenstans, vare sig ur vår eller deras synpunkt)); om de hade haft behov av att märka ut den för sina egna aktiviteters skull, skulle de väl snarare ha använt en intern skylttyp, inte Vägtrafikförordningens ordinarie anvisningsskylt. Skylten är tillbucklad; den skymtar ur ett snår av brännässlor. Medan Försvarsmakten omsorgsfullt bemödat sig om att överallt annars (vi snackar om minst fyra byar, och en rad gårdar och enskilda hus) hålla fältets urrivna historia osynlig i landskapet (med undantag för några ortnamn som skymtar till i en och annan vägskylt av typen Gatunamn (vit botten, svart text, ibland också svart bård)), har de här tvärtom liksom innerligt skakat liv i och underhållit en ”plats” som aldrig haft någon betydelse, som vi idag inte kan lokalisera, och som vi inte kan ”köra till” ens under de dagar då fältet är öppet för trafik; likt en omedveten underström av ”dåligt samvete”, av ”ånger”, av egen, inre, outtalad ”sorg”.
Jag blev så förvånad när jag stötte ihop med 72, härom morgonen, i den fortfarande regnblöta skogen, med kantarellplockning som officiellt ärende, men i verkligheten ute lika mycket i den dolda men lönlösa förhoppningen att återfinna min finaste svampkniv som jag tappat i skogen dagen innan, när jag var på uppdraget att ta ett foto på stolpskylten till posten Televerket. Jag letade förstås där (Norra Öståkra), men där låg den inte (förstås). Jag förstår inte hur jag kunde tappa den. Jag är inte van vid det, att tappa bort saker så där.
Fylld av den där olyckan (olyckligheten) blev jag än mer överraskad när 72 plötsligt stod framför mig (min förväntan var på annat håll, dubbelt). Det oväntade i detta: att just på denna plats, i skogen, till synes utan anledning, utan förvarning, på mycket nära håll stå framför (liksom öga mot öga) den propra, intakta, helt självklara skylten. Jag gissar att ingen sett den på många år – jag gissar att hela den här serien för länge sedan slutat signalera. Jag gissar att de står där men det är ingen som ser dem.
Med 72 flyttas den här serien upp ett tiotal, och sträcker sig till möjligheten av åtminstone 20 nummer. Eftersom flera av dem står i skogen kan det inte handla om skottfält, riktningar, gränser. Flera står invid vägar, rentav vägars start eller slut, och skulle därför kunna ange vägarnas identitet, men några av dem står snarare bara rakt ute i terrängen.
Eftersom nummerskyltar inte säger sin innebörd rakt ut får de sin mening först genom relationen till det register där meningen är förtecknad. Endast med registret i fickan (i huvudet) kan skyltarna tolkas. Går registret förlorat så går på sätt och vis också skyltarna förlorade – de övergår från att vara signifierande objekt inom ett känt sammanhang, till att vara solitära utrop (vi fattar att det är en skylt, att det står 72, men det är också allt; som att hitta en nyckel på gatan).
Seriens betydelse: 72 är dublett med 72 i en annan serie. För min del betyder det att jag måste hitta på ett sätt att skilja poster åt, eftersom jag redan bestämt mig för att namnge nummerskyltposter med skyltens nummer (jag har själv bäddat för en krock inom den serie som 72 tillhör, genom att missta 61 för 64 – men jag har redan hittat den riktiga 61 och jag tänker inte ändra mig). Jag tänker inte ändra mig när det gäller det (jag hade kunna lösa problemet genom att backa och ändra på posternas namngivning – men posterna heter det de heter, de har redan sin identitet). Jag löser det praktiska problemet genom att lägga till ett ordningstal till dubletterna (den första utgör underförstått nummer 1, den andra får nummer 2), men för att tydligt visa att det under ordningen inte ligger någon som helst värdering, utan den uppstått helt och hållet av slumpartade anledningar (jag hittade den ena först, den andra sen), sätter jag ordningstalet inom parentes (det betyder: jag ordnar dem, men bara för ordningens skull). Jag får hitta på ett system på sidan av för att hålla rätt på hur många poster med samma namn jag publicerat.
En nivå upp blir det tydligt att siffran själv inte tillräckligt klart anger skyltens identitet. Eftersom det finns två skyltar med samma nummer kan vi knappast skicka ut en människa på fältet med anvisningen att allt blir rätt vid skylt nummer 72. Vi måste börja lägga till metadata till skyltarna, otydliga egenskaper som ska försöka identifiera själva skyltserien (Det är nästan helt kvadratiska skyltar med vit botten på höga metallstolpar… eller Vi har gjort skyltarna av ett slags koniskt formade ekplankor som vi målat brandgula högst upp…). Det som nyss framstod som ett vattentätt, tvärsäkert, felfritt system för att anvisa platser i terrängen (här är det, där är det, det finns inget tvivel), faller genast sönder, så snart någon tid passerat, nya aktiviteter ägt rum, nya kartskikt tillkommit.
– Men det är trösterikt att identitet aldrig kan vara mer än en aspekt av saker och ting, och att därför tron på universell unik identitet helt enkelt inte är giltig (jag tänker på kassörskan i Konsum som för att få till ett köpslag en dag när kortbetalningen inte fungerade, förgäves försökte pressa den tyske turisten på de 4 sista siffrorna i hans personnummer – ”Han har inga fyra sista siffror”, förklarade jag vänligt). På andra sidan av detta öppnar sig det kreativa i att mening bara gäller i sitt givna sammanhang. Jag tänker inte på den banala, liksom endast kvantitativa sanningen att saker kan mena bara i kända kontexter. Tvärtom är jag ute efter den omvända innebörden av unik identitet, den där unik är en kvalitet som inte går att upprepa, inte benämna, inte föra in i ett system; den upplevelse som i alla avseenden är alldeles tillfällig, slumpartad, som inte går att dokumentera, inte överföra, inte beskriva, inte på något enda sätt ta med sig ur detta tillfälle, men som ändå har helt klar och tydlig, fyllig, innehållsrik identitet, det som för alltid skiljer den från allt.
Jag står alldeles stilla, jag stirrar på 72, jag upplever mycket starkt att den tecknar åt mig, den säger sina siffror (sju, två), men alltigenom helt stumt (som om den talade med mig, stumt). Skogen är tyst, allt är regnvått, det droppar här och där, fjolårslöven klistrar sin applikation.
(Den tecknar, men nu inte inom något refererande system: den tecknar visst, men nu tecknar den bara sig själv.)
Jag måste inleda besjälningen av den här nummerserien, genom att tala om nedvissnande, sorg, ålderdom, tidens gång… Vad annat kan jag säga, så bucklad och böjd, övergiven av alla: jag ser framför mig nån ny bisarr animerad film från Disney eller Pixar (eller ett samarbete dem emellan)…
Den står lite här och där den här skyltserien, utan riktigt begriplig enhetlighet i sitt betecknande, är det vägar, gränser, riktningar…?
Det här low-tech-fotograferandet ger dessutom upphov till en känslosam illusion: Jag får för mig att 65 dras ner i döden av en illasinnad varelse (en gren, nåt slags ulltråd?).
(Men jag borde förstås inte använda ordet low-tech här – om jag fattar det rätt anger termen en relativt ny skola inom fotografiet, där man medvetet opponerar mot teknikutvecklingen genom att använda sig av äldre teknik/tekniker, för att genom dessa få större fokus på bilden/motivet som sådant… Jag fotograferar väl snarare zero-tech eller off-tech eller nånting liknande (idio-tech), bortanför varje kunskap om hur man fotar, varje kompetens kring teknik, ljus, komposition, skärpa, allt. Jag håller upp min mobil med dess 3.2 MP-kamera, försöker få grejen jag ska fota att hamna i mitten av bilden, och anstränger mig sedan allt det går att darra så lite som möjligt under den oändlighet det tar att försöka få kameran att knäppa.)
Ingår i samma serie som 79, men har plötsligt inte alls samma självklara klass. Alla de detaljer som då i sin nonchalant utförda perfektion adderade till en sublim helhet, verkar här var och en mer som uttryck för amatörism och praktiska överväganden baserade på underskott i medlen.
Den står så konstigt till också, att jag igen blir osäker över vad dess syfte kan vara. Den är placerad alldeles intill denna stora sten som skymmer den från flera håll, inte minst det håll man naturligt kommer från här. Snarare än att vara markören för något som ska inträffa (en anvisning till den som riktar in sig på det kommande), är den kanske medlem i en serie som dokumenterar det som redan skett (och den som söker upp den därför letar efter något redan passerat, ett minne). Det som då också hamnar utanför det begripliga är nummerseriens storlek (på 70 här redan: hur många tragedier finns det; eller åt andra hållet, i den andra tolkningen: hur många älgpass?).
Vad?
(Förlåt mig, jag blir utan förvarning gripen (det är långt senare nu, på alla sätt), men helt utan det patetiskas inautenticitet (: jag blir öppen mot de symbolskikt som håller några av våra allvarligaste erfarenheter), jag har grubblat på den här skylten länge nu, intensivt och med alla tolkningsgenrer öppna (men utan att fördenskull falla för frestelsen att utöva arkeologiska övergrepp) – jag ser det rinnande röda, den omsorgsfullt utförda punkten, och så läser jag plötsligt: INRI (; ett beskjutet, ett stympat kors).
(Vallfärda…)
(Jag väntar nervöst på kommentarer klockan 04.00 på morgonen, under ”hundvakten”… – Wikipedia räknar upp en massa tänkbara ursprung till den benämningen, allt från att vakten äger rum under den period på dygnet då Dog Star är synlig (Sirius), till krångliga förändringar över tiden av ett uttryck till ett annat (förkortning).)
Inne i skogslandskapet, men med uppsikt över de öppna vidderna. Man kommer att tänka på skottfält av ett annat slag, det som älgjägarna är ute efter i sitt lilla krig (men det är svårt att föreställa sig älgar här, hur skulle de vilja uppehålla sig i detta larm). Detta är också väldigt genomtänkt, på flera sätt – det går inte att undvika att bli imponerad av den samtidiga tankemödan och förmågan till genomförande. Den förnämliga signaleffekten (men så mycket mer djupsinnig än den skrikande gula färgen), det självsäkert nonchalanta i färgavslutet, det säkra och medvetet naiva handlaget i siffertextningen, den snillrika kombinationen av form och funktion – sammantaget liknar det (på allvar alltså) mer verket av en professionell fromgivare eller konstnär (liksom den givna men tidigare oupptäckta lösningen på ett ”problem” med ett ”vardagsföremål”), än resultatet av ett kommenderat praktiskt uppdrag (det kommer för mig att skylten är en exklusiv amerikansk exportvara, med registrerat mönsterskydd, som i verkligheten kostade 250 dollar per styck och vars uppsättning här kostade en stackare jobbet).
Jag bekänner mig till brandgul-anhängarna, inte så mycket av patriotiska skäl (jag tycker orange är ett ljuvligt ord, som med sin rymd bättre än det jordbundna brandgul anger färgens måttlösa inspiration) som av praktiska: det går att böja brandgul i bestämd form (men det är i verkligheten långt mer än en praktisk egenskap: jag blir förtvivlad över att stå inför den sortens stup i språket, där det inte går att utföra det jag måste kunna utföra).
Den där… ”slimen” (som mina barn skulle kalla det). Vad gör den där? Vad var det för nåt (jag har glömt det, kollade egentligen aldrig – måste jag ge mig av tillbaka dit för detta ändamål… i verkligheten avstod jag väl medvetet, jag ville behålla den frågan, inte röra vid den (inte av äckel) för att kunna säga mig att jag skyddat mig från alla impulser till den sortens tröttsamma saklighet)? Vem hade ”hängt” den där… För mig är det där just precis vad Hembygd innebär: utöver natur, slump, avsiktlöshet, men inunder struktur, system, plan: det som inte går att inordna i maktens regelverk, men ändå har oavvislighet i den enskilda, individuella verkligheten (nån har hängt det där där, jag har sett det, och fotat det).
Från gränsen mellan slätt och skog. Den förefaller ange en plats (här ska det vara: ställ bilen här (det ser ut att vara ett slags parkeringsplats), helst precis framför) snarare än slättskyltarnas funktion av att ange håll, riktning, gräns. Det är en duktig skylt, med god signalfunktion (färger och kontraster), fastsatt i en bräda som långt mindre talar prefabrikationens språk; vi har beställt skyltarna men nu måste vi komma på nåt sätt att sätta upp dem också. Fastsatta på brädan med insexskruv, en standard som verkar överdriven här, eftersom dess kvalitet först och främst är att den går att lossa igen (medan de flesta skruvtyper går bra att dra i), som om de ansvariga antingen var bundna av undantagslösa regler, eller också hade ett överflöd av insexskruv.
På högslättens utsluttningar. Den lutar visserligen men, va fan, den bryr sig inte om det (det går inte att hamna i sentimentalitet eller nostalgi här, oavsett vilken riktning vi talar om): dess integritet och pondus får inget skav av sånt. Den är från en tidsperiod (sent 60-tal, 70-talet, tidigt 80-tal?) när plötsligt formspråk hade blivit ett självklart lager ovanpå den rena informationsfunktion budskap av det här slaget haft tidigare, en funktion som då var möjlig att genomföra bara genom den praktiska omständigheten att luften var mycket glest befolkad av varumärken och text.
Ska det föreställa en 1:a? Enligt vilken teckenstandard i så fall? För vilket ändamål? Siffran ska inte gå att missta för en 7:a, men med sådan överdriven ambition att man likväl blir osäker, men nu på andra sidan gränsen. (Mårten menar att det helt enkelt är en 4:a (”Är du blind?”), man skymtar tvärstrecket till höger, resten har ramlat av. I så fall har hela posten ett stulet namn, och jag måste förbereda för identitetskrock (hanteringen av dubletter) om den verkliga nummer 61 skulle dyka upp…)
Den går upp i, in i landskapet, i flera dimensioner. Det vita, det svarta, det nedtonade blå (”ljusblå” – jag sätter det i citationstecken för jag erkänner den inte, den ljusblå färgen, jag begriper den inte: jag har haft oerhört svårt att förlika mig med den blå färgen, men om jag numera kan umgås med den utan illamående, kvarstår ändå min djupa olust mot den här, den jag inte vill skriva namnet på, och jag vet inte varför) upplöser den till landskapets yta; eller omvänt: Dess funktion är att lyfta ut nejdens färger och hålla upp dem, förevisande, likt i sig ett exemplariskt fotografi över landskapets helhet. Denna omvändning (som att vränga hela landskapet genom en fyrkantig öppning) blir ikonisk för hela fältet.
Skotthålen, med de följande rostskadorna, det diagonala rostbandet (i sig som ett horisontband som skiljer hav från himmel) likt en gren, ett rör, som sifforna är uppträdda, häftade på, som om skyltens motiv vände om dess funktion (: den materiella skyltens motiv har inte längre symbolisk funktion, tvärtom är skylten en representerande avbildning av ett materiellt förhållande (svarta metallsiffror uppträdda på en massiv rörkonstruktion)).