Rugesten är ett märkligt ställe. Jag tror det inte finns. Jag hittar det i vilket fall inte.
Vägmärkesförordningen (2007:90) skiljer mellan två sorters ortsmärken: för att ange en plats (lokalisering) eller för att ange riktningen (anvisning). Den här skylttypen kallas lite slarvigt för ”Enskild väg” (den sortens skylt finns verkligen fortfarande enligt den gällande förordningen, även om den inte listas på Transportstyrelsens sammanställning över svenska vägmärken). Kategorin borde väl då rätteligen vara Anvisning, Enskild väg (den anvisar riktningen till Rugesten, och gör det med en skylttyp som berättar att vägen dit är av typen Enskild väg). Den här traditionen med fokuset på vägtypen visar på hur Transportstyrelsen och Trafikverket (jag menar hela fältet av ansvariga myndigheter, genom tid och över ansvarsfördelning) alltid haft svårt för att försätta sig i brukarnas perpektiv: Vi frågar väl först och främst efter var grejorna ligger, om vi är framme, hur fort man får köra, om man får köra om, vad man får göra här (eller inte)…, och intresserar oss väldigt lite för vad slags vägtyp det är. Enskild väg säger dessutom inget om ifall man får köra där eller inte (den frågan brukar istället besvaras av frånvaron eller närvaron av skyltar med överkorsade motorfordonstyper, eller ibland i än tydligare språkbruk av bommar eller kedjor av olika slag). Att vägen är enskild anger ett juridiskt faktum, som får konsekvenser för vilken skötselnivå av vägen man kan förvänta sig (eller mer realistiskt: om man har rätt att klaga eller inte på skötseln – inte heller för allmänna vägar finns det någon garanti för skötselnivån); enskild väg är inte allmän, det vill säga sköts inte av det allmänna (kommunerna, staten). Det finns en rolig variant (det kanske är på skämt) av Enskild väg inom typen Förbudsskyltar: Det är en rund skylt med gul botten, röd bård, och med texten satt i svart: Enskild väg. Den passar bättre som upplysning om vägtypen, än den här anvisningsskylten…
Jag har irrat runt utmed den här vägen för att försöka hitta något som skulle kunna vara Rugesten. Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Jag hittar inga gårds- eller husgrunder, inga anmärkningsvärda formationer eller objekt av något slag, möjligtvis kanske lite övergiven betesmark. Jag borde fråga någon. Det finns en plats kallad Rugestenslyckan upptagen i ortnamnsarkivet, Albo härad, Brösarp, sent 1700-tal, tidigt 1800-tal, men platsen finns inte med på några historiska kartor. I så fall är det just en bit betes- eller ängsmark ute i skogen här, någon gång kanske inhägnad (för att skydda växande hö från vilda betande djur, eller stänga in tama betande djur). Det känns som att platsen i den här officiella, skyltade formen dyker upp först på Försvarsmaktens egna kartor över området (de verkar alltså inte ha rivit Rugesten i samband med att de inrättade fältet, snarare har de gjort det omvända, upprättat platsen). Den aktuella versionen av skylttypen för Rugesten är också av så sent datum, att det borde vara Försvarsmakten själv som satt upp den.
Vägen är avstängd med kättingar, och på sidorna ligger stenbumlingar för att garantera att inget fordon kan ta sig förbi avspärrningen. Skylten kan ju inte vara till för Försvarsmaktens egna behov (de vet ju så att säga vart vägen leder någonstans (: ingenstans, vare sig ur vår eller deras synpunkt)); om de hade haft behov av att märka ut den för sina egna aktiviteters skull, skulle de väl snarare ha använt en intern skylttyp, inte Vägtrafikförordningens ordinarie anvisningsskylt. Skylten är tillbucklad; den skymtar ur ett snår av brännässlor. Medan Försvarsmakten omsorgsfullt bemödat sig om att överallt annars (vi snackar om minst fyra byar, och en rad gårdar och enskilda hus) hålla fältets urrivna historia osynlig i landskapet (med undantag för några ortnamn som skymtar till i en och annan vägskylt av typen Gatunamn (vit botten, svart text, ibland också svart bård)), har de här tvärtom liksom innerligt skakat liv i och underhållit en ”plats” som aldrig haft någon betydelse, som vi idag inte kan lokalisera, och som vi inte kan ”köra till” ens under de dagar då fältet är öppet för trafik; likt en omedveten underström av ”dåligt samvete”, av ”ånger”, av egen, inre, outtalad ”sorg”.