Jag måste inleda besjälningen av den här nummerserien, genom att tala om nedvissnande, sorg, ålderdom, tidens gång… Vad annat kan jag säga, så bucklad och böjd, övergiven av alla: jag ser framför mig nån ny bisarr animerad film från Disney eller Pixar (eller ett samarbete dem emellan)…
Den står lite här och där den här skyltserien, utan riktigt begriplig enhetlighet i sitt betecknande, är det vägar, gränser, riktningar…?
Det här low-tech-fotograferandet ger dessutom upphov till en känslosam illusion: Jag får för mig att 65 dras ner i döden av en illasinnad varelse (en gren, nåt slags ulltråd?).
(Men jag borde förstås inte använda ordet low-tech här – om jag fattar det rätt anger termen en relativt ny skola inom fotografiet, där man medvetet opponerar mot teknikutvecklingen genom att använda sig av äldre teknik/tekniker, för att genom dessa få större fokus på bilden/motivet som sådant… Jag fotograferar väl snarare zero-tech eller off-tech eller nånting liknande (idio-tech), bortanför varje kunskap om hur man fotar, varje kompetens kring teknik, ljus, komposition, skärpa, allt. Jag håller upp min mobil med dess 3.2 MP-kamera, försöker få grejen jag ska fota att hamna i mitten av bilden, och anstränger mig sedan allt det går att darra så lite som möjligt under den oändlighet det tar att försöka få kameran att knäppa.)