En kompis till 469, i sämre skick. Det flyttar genast serien tillbaka i tiden: förfallet kommer sig inte av skadegörelse, utan vanligt sönderfall genom tidens gång (också plast påverkas av snö, vind, is och vatten).
Den här skylten står bara några steg från 469 – ändå är avståndet i nummer räknat rätt anmärkningsvärt: 17 nummer ifrån varandra. Det måste rimligen innebära att man inte kan leta sig fram till rätt nummer (till den grop dit man ska med sina grejor). För att hitta rätt behöver man en karta där groparna är utsatta med sina nummer. När man fått besked om vilken grop på kartan man ska till, kan man sedan verifiera att man kommit rätt genom att jämföra kartans nummer med den märkning som sitter i gropen. Idén med nummerserier blir otydlig för mig: det är svårt för mig att se vad dessa serier egentligen har för syfte (varför de ligger på 3-ställiga tal, varför det finns olika serier). Snarare än att teckna bilden av ordning och reda, av orubbliga administrativa system, av kontroll på en nivå bara en statlig myndighets resurser kan nå upp till, framträder samma virrvarrighet i de interna processerna (samma glipor, samma sprickor, likadana faktiska undantag framtvingade av tidens lopp, av nycker och godtyckligheter, av de personliga resurser som varit vid handen vid olika tillfällen) som utmärker de flesta försök att en gång för alla, slutgiltigt, ordna upp allting.