Det finns en linje där skogen tappar sin glans, sin färg, all sin energi (som om livet gått ur den), likt ett skratt som fastnar när en allvarlig underton plötsligt skorrar i ljudrymden, eller en fest som plötsligt dör när en olycklighet överraskande inträffar (folk börjar slåss, en får ett tragiskt besked per telefon, polisen kommer). Jag kunde bättre benämna det zon (utan att alls hänvisa till Stalker-domänen här, trots att just den i detta sammanhang (skjutfältet – jag) på flera sätt hade varit fullt giltigt), eftersom det här egentligen inte är fråga om en skarp gräns, utan ett flytande skede som redan har inletts i det ögonblick jag blir medveten om det, och därefter fortgår under en mätbar tidsrymd (sträcka), under vilken det utvecklar sina drag (sitt givna beteende) till dess det uppnått nollpunkten (jämvikt, intet, normalitet): ett avsnitt där den intensiva närvaron (glöden) utan förvarning börjar avta (falna), för att sedan plana ut i tomhet (aska).
På andra sidan denna zon har skogens magi försvunnit, allt återgått till det vanliga, vardagligheten, där jag är ett avskilt subjekt och skogen en skog (den generaliserar sig till träd, höjder, stenar, partier med sly, etcetera, helt utan alla enskildheter (någon enskildhet), utan individualiteter). Den uppträder var som helst, bara just där när vistelsen är över, det inte finns några ursäkter mer, endast bilen eller cykeln och hemfärden återstår. Jag ser den som ett slags exit, en realistisk men varje gång lika smärtsam process för att bokstavligt talat kunna komma ut ur skogen (med livet i behåll – som om skogen (sådan jag nyss vistats i den) var en galenskap jag behövde befrias från (avprogrammeras från), ledsagas ut ur genom en transitterräng där avgiftningen kan äga rum)).
Jag träder in i zonen varje gång lika utan aning, lika intet ont anande, och blir varje gång (när det går upp för mig att jag redan stigit in i den, utan att kunna hindra det) lika besviken och tom (som om jag blivit grundlurad, lurad in i en fälla). Jag kan betrakta det som ett uppvaknande eller som ett svek; som den punkt där heligheten verkligen upphör, eller den punkt jag återigen väljer att avstå den.